tisdag 21 december 2010

Reklampaus.

Tuddeluddelinglingeling! *reklamjingel*
Känn beska och sötma dansa ringdans på din tunga. Upplev hemlighetsfulla tisseltassel humlesmaker medeltidatrollskt värma i lekfull tafatt med sprakande brasa, medan glittrande oändlighetshimmel ser in på dig genom frostigt ruta.


(Varsågod Janne.W. Du får denna gratisreklam som julklapp!)


Jag är så glad att denna produkt finns!
...och jag delar tydligen den åsikten med många då den prisats som bästa öl vid flera tillfällen.
Att Jonas Wilèn målat bocken gör inte saken sämre.
Nu får vi hoppas att Jonas bock blir lika berömd som Sundbloms Cola-tomte.
...eller kanske inte ändå...
(Fick nu bilden av ett kommersialiserat  Åland med stora bryggerier och en "Julbock" som spottas ut i miljoners, miljoner exemplar)
Hoppas jag får bra böcker i jul så skall det med säkerhet bli
Humle och kanske några  Dumle i soffan.

Finn Fem Fel.

Det första felet var troligen att doggen började yla av pinknöd i köket alldeles för tidigt för min kropp.
Kardinalfel nummer två var att efter jag vimsat ut med honom iklädd endast nattsärk gick och lade mig igen.
Snark!
Fel nummer tre:
Man skall ha minst ett öga öppet när man öppnar dörren för vänliga elektriker som inget ont anar.
Fel nummer fyra:
Man skall inte rusa som en vettvilling från fönster till fönster och ut bara fötterna på trappan och yra om månförmörkelse. Det kan svårt skrämma ovannämnda unga elektriker.
Det femte felet var att felet inte hittades.
Gårdsbelysningen lyser fortfarande inte.

Dessutom så hittade jag under mina tafatta försök att få till lite julstämning i huset, en massa grunkor som inte alls har med julen att göra.
*vill bara säga att nu lyser det på gården och på bilden finns faktiskt "fem fel", som hör till andra högtider*

lördag 18 december 2010

Timber!

Juleträdet är nedlagt!
...och det ser inte så anskrämlig ut som jag befarade att skulle vara fallet i år.
Nej den är grön, (vilket är ett krav från min sida och i fjol var det lite si och så med den saken) och så har den grenar åt flera håll (vilket var ett krav från maken, annars måste man klämma in den i ett hörn).
Jag sade när vi pulsade i skogen att:
"I år kommer världshistoriens fulaste granar att hitta sina fötter!"
Den teorin ansåg jag som trolig då snön gick upp till grenen på mig. (Jag är lite pygméväxt, men ändå)
Man går inte i timmar och väljer direkt. Pust!
En skön promenad blev det och vi belönade oss med varm O´boy och saffransbullar när vi kom hem.

Tomtenissen hade problem.

torsdag 16 december 2010

Annat är det med Änglar!

De finns!
Det har jag sett och upplevt så många gånger att därom står utan all tvivel.
Bah! Glansbildsfigurer! Säger ni, men då kontrar jag med:
Ju vackrare ängel dess finare glansbild!
... och minns ni julkalendrarna med glitter som ni kanske hade som barn? Visst kunde de ha en en vacker ängel som motiv?
...och tavlan där två barn går på en spång över en ravin och en ängel hög som den mörka skogen bakom håller ut armarna som beskydd.
Det är power det!
Änglar och änglar... var kommer packet ifrån som jag blivit så insnöad på?
Ja, ursprungsänglarna är inte att leka med, men så har de mäktiga kontakter också, för det sägs att de är springschasar åt självaste Gud!
Jämt när "Hon Gud" (säger hon, efts. änglarna ofta var män och då blir det så jämlikt och fint sååå!) hade något viktigt ärende på jorden så skickades de ut.
Gabriel var på jobb den dagen som Maria skulle underrättas om att hon var på smällen. (grav.testen var ännu inte uppfunnen) Det ansågs vara så enkelt uppdrag i sin enstaka natur att Gud satte honom strax efteråt att diktera Koranen för muslimerna. Jag kan inte komma ifrån tanken att den gode Gabriel  måste ha sluddrat lite ibland.
Mesta jobbet har ju Azrael. Hoppas han får bonus, eller som den blivande stadsdirektören önskar uttrycka det:
"En på förhand överenskommen modell för löneutvecklingen!"
Han är dödsängeln, och det skall jag säga är rena rama straffarbetet.
Då har man inte ens tid för en fika och toalettbestyret får han göra från luften. Sällan eller aldrig flyger han över Sahara.
Måste ändå tillägga att att han ofta har medarbetare med sig för det är ett styvt jobb ibland att skilja själen från kroppen.
Ängeln Mikael däremot, han har hamnat riktigt i smöret.
Han får minsann vara den som belönar när goda gärningar har gjorts.
Det krävs definitivt inte så många utryckningar och jobbets art är av en mycket trevligare natur. Som lök på laxen så får han dessutom rumla omkring och fixa blixt och dunder runt världen.
Jo jo, vissa har det förspänt!
Om man inte vill snacka Rafael då...
Hans jobb är att blåsa i en tuta när domedagen börjar.
Hallåååå!!
Han har ju för fan inte ens börjat jobba! Väckarklockan har inte ringt!
För att inte få för tråkigt hänger han på de andra när någon frälsare har blivit född och någon gravsten skall rullas... annars bara chillar han.
Det finns flera!
Seraferna är de som är närmast Gud. De fungerar väl som personliga assistenter skulle jag tro.
Och kerubiner! Jag gillar dem.
De är skittrevliga och gör ett jättebra jobb. De fixar med träffar och ödet och sen så trixar de lite med hormoner. Folk kan bli kära... PANG!... sådär bara. Det är trevligt om inte kerubinerna gått och fått fel adress, förstås.
Som allt annat så har änglarna numera blivit modernare och framförallt folkligare.
Reglerna kring änglars tillblivelser är numera mera suddig.
Det finns gräsrotsänglar som aldrig har den direkta kontakten med toppen, men genom sitt tappra slit ändå nått ängelsstatus. De är utsprungna ur det ängelfrö vi alla är födda med och i vissa miljöer titt och tätt slår rot.
Här några bilder från mitt ängelprojekt på jobbet.
Medan jag donade med detta fick jag en märklig känsla när jag såg riktigt nära på änglarnas ansikten.


Vissa hade definitivt drag av mina arbetskompisar!

onsdag 15 december 2010

Bevis!!!

Mitt förnuft säger mig att de inte finns!
Så varför skulle jag inte tycka om dem? Man kan väl inte hysa agg till något som inte existerar?
Men....
jag har sagt det förr och jag säger det igen...
Lita inte på de rödluvade rackarna, jämte rödluveöverhuvudet, gubben med kulmagen!
Lika dant med rödluvornas släktingar i avvikande färger aktiva utomlands!
Tomtenissar, alfer, gnomer, vättar, julbocken och gubben Froste...
Hur vet vi att de är helt igen goda?... att de inte har några baktankar?
Jag menar...
Är det sunt och normalt att vara sådär god och givmild?
Näääääää. nääääää, näääääää!!!
Alla har vi en dold agenda och detta gäller speciellt dessa varelser som vi berusade av mutans sötma slutit till våra hjärtan.
Jag har tagit som min uppgift, likt en agent i en Robert Ludlum roman att ta fram sanningen, att avkläda denna myt och varje år tycker jag mig finna bevis som stöder mina teser.


I år har jag tex. hittat "Fluktartomten och Pervotomten" i julkortshögen!

måndag 13 december 2010

Helveteseldar och Lucia.

Enligt gamla almanackan är natten till den 13 december årets längsta natt. Det äger väl egentligen inte sin riktighet, men så trodde man .
Dessutom så trodde man att natten var full med trolltyg och onda varelser. Husdjuren kunde tala mm.
För att hålla fanstygen borta så vakade man hela natten och eldade ljus.
Inatt har det varit lugnt... för alla andra...
FÖR JAG HAR HAFT HELA HÄX- OCH TROLLPACKET OCH ILLVILLIGA  VARELSERFLOCKEN  I MITT HUVUD!!! Det var där de var hela gänget och partysippade på mina sargade hjärnceller som hade tampats med två dygns migrän.
Stört omöjligt att få sova i natt.
Alla ångestrelaterade händelser som skett från tvåårs ålder och fram till dessa dagar skulle åter vridas och vändas och töjas. Varför får jag ångest av svartpeppar i kombination med tomater? Mycket viktig fråga kl:02.00. Julkorten! För fan i våld!! 02.15.
10 meter träbåt, 10 meter träbåt, 10 meter träbåt..... 03.00.
Funderar på köp av en Ford från Manchester kl: 04.00. (blir det av lovar jag att återkomma i ämnet.)
Därefter gick jag upp och tittade på TV och där for de sista hjärncellerna eller så slocknade de bara ut för jag vaknade nämligen i soffan, av att familjen stökade.

Morgonhimlen såg olycksbådande ut och jag fick onda aningar om hur dagen skulle bli.

Den blev faktiskt inte så illa!
Förutom då att jag trodde att jag skulle bli tvungen att lämna luftrören och en stor bit av en lunga på en stubbe i skogen. Ja, jag fick ju för mig att jag skulle hugga en julgran till jobbet.
Efter 300 meters pulsande var jag ett halvt medvetslöst dräglande vrak.
Jag har inget minne av tillbakavägen annat än att hunden drog åt ett håll och granen som jag släpade tillsammans med bågsågen fastnade i varenda buske i en fem meters radie runt mig.
Med rödsprängda ögon kom jag till jobbet. Där fick jag en lussebulle som lisa för själen och mitt kvistsargade ansikte.
Det var då det vände till det bättre!

Det blev ett litet dipp då jag chockades av att se mitt ansikte som ett Hangökex på bild i tidningen Åland, taget för 20 år sedan och minst lika många kg sen.

Nu har jag lyckats steka plättar utan att bränna upp varken mig, plättarna eller huset.

söndag 12 december 2010

På jakt efter den gula skatten!

Dagen, hade i vårt hus redan på morgonen en stor brist på gult.
Ingenstans i huset stod något gult att frambringa. En stor mängd rött och en försvarlig mängd vitt och grönt... men gult? Icke!
Då blev det akutrresa till staden där allt går att finna.
Vid första anhalten trodde jag att vi (jag och sonen) fått napp, men se det var falsk alarm. Gult visserligen men fel objekt. Sonen hoppade ur bilen och tog till väders!


Jag fick fortsätta mitt sökande.
Hos bloggaren Eivor är ingenting omöjligt... men det var inte hävt med det gula.
Massor med brunt fick jag, men det lilla gula jag hittade var försumbart.
Onödigt att "go bananas" för det.





Då fick jag helt enkelt fara till den gula affären.
Där fanns skatten!
Fort hem med världens dyraste krydda!



Visst är de gula!

lördag 11 december 2010

Min namne.

Jag undrar om jag inte serverat denna historia tidigare, men nu kan jag inte låta bli att ta upp saken igen, den om varför jag heter som jag heter.
Det har låtit mig förtäljas att Ålands Lucia anno 1962, det förlovade år som jag föddes hette Isabel. (Tydligen stavar hon med ett L.) Detta gjorde att mina föräldrar knölade in mig under armen och begav sig till Nils Bygård som då var präst i Vårdö.
"Flickan skall hetta som Lucian, men byt ut A:et till ett E, för det låter lite hårt annars och så har ju gubben på grannholmen en ko som heter Isabella och vi kan ju inte ha ett konamn på flickstackaren. Vad sku de likna!"
Det skulle stavas Isebell (och så har jag alltid stavat).
Prosten Bygård som var en lärd man och kunde sin bibel väl ruskade troligen på huvudet när han ändå präntade in i dopattesten Isebel med ett L.
Det hade nog varit bättre med ett konamn än samma namn som den avskyvärda Ahabs hustru som enligt sägen ( GT) kastades ut på borggården för att ätas upp av hundarna. Hon var alltså grunden till uttrycket "to be a Jusibel" som definitivt inte är någon komplimang.
Idag är hon i tidningen... Isabel Kvarnfors...  lyckligt omedveten om den serie händelser hennes Luciatillblivande gav upphov till.
Jag har också varit med i Ålands Lucia, men jag var olyckligtvis för kort och för ful för att för att kunna få åtnjuta denna åtråvärda titel.
I efterhand kan jag glädjas åt att 1962 års Lucia inte hette Ragnvi eller Hildegard eller något annat namn som inte tillhör mina favoriter...


Här Isabel.

I soporna utan att passera GÅ.

Tiden före jul är röjningens tid. Tur att en sådan tid finns annars drunknade man väl i lump.
En proppfull sopsäck blev det denna gång.
Mitt i sorteringen fick jag vantarna på dotrans urvuxna väst.
"Skulle inte du Bruno vara snygg i den här? (Denna fråga eftersom jag utan framgång har försökt pracka den på andra barn och.... ja, det är ju så svårt att kasta så nå´n kan den väl passa.)
Bruno blev SUR! ...och sprang omedelbart till husse för att få flankstöd mot den omanliga utstyrseln.
Kolla de anklagande ögonen , de hängande öronen och den vanligtvis utan uppehåll viftande svansen, som hänger rakt ner.
Det blev således sopsäcken!

Toner i Lemlands kyrka.

Hur gick det sedan?



Man kunde ju notera att det var ett trött fredagsgäng som mötte upp i Lemlands kyrka. En av sångarna var lite febrig, någon hade hela arbetsveckan i kroppen och var blekgrå i ansiktet. Det var bara jag som hade den märkliga åkomman "söndervrålad hals efter hundracka".
Meeen... allt för konsten.
Min solo som jag sjöng var inte riktigt färdigtarbetat, men det kan bli bra någon gång bara låten får sätta sig.
Kyrkokonserten kunde inte anklagas för att ha varit speciellt välbesökt, men man fick vara nöjd!
Nöjd var jag dock inte när jag skulle tanka vid KEA-Market.
Jodå, jag var nöjd över att pumparna fanns, men DET VAR JU BECKSVART!
...och jag hade glömt min mörkerkikare som de skickat åt mig från NATO!
Inte mera sjunga nu förrän "Hej tomtegubbar".

fredag 10 december 2010

Ton på städningen och hunden.

Jag skall iväg och sjunga ikväll, men först måste jag städa. Det går inte att komma undan varken det ena eller det andra. Nervöst hispig går jag omkring och småövar.
Jag börjar städningen (poco ritenuto), lite återhållsamt, det är ju inte så roligt.
Sedan blir det( a tempo,) normal takt. Man har ju gjort detta förr, det går av bara farten liksom.
Nedre toaletten... hinner jag den? (poco ritenuto igen) nej hinner inte ... ( a tempo, då)
Men herre Gud vad damm under byrån!!! (crescendo!!!)
Det gick fort att fixa. Sedan bara hallgolvet kvar. (allargando) Sakta och brett med moppen, mera majestätiska rörelser därefter tvätta moppen i (quasi a tempo) ungefär i normalt tempo.

Mitt i all städning och övande rymde hunden ut och jag rusade efter och vrålade tillbaka honom med min myndigaste stämma.... utan att tänka mig för. Det var som att dra med ett rivjärn i halsen. Svider ännu lite och man kan misstänka att stämbanden ser ut som trasmattor.

Så dumt av mig, men annars hade jag gått omkring just nu och letat efter den där förnicklade ... söta raringen Bruno!

Jag mötte Fredag.

Inte ett liv i byn!
Det slitna uttrycket att man "ser inte ens en katt" är befogat att använda. Posten kom klockan 11.00. sedan... ingenting..... och sedan ingenting.
Ändå är jag inte helt ensam, det vet jag. Det kryper längs ryggraden och kittlar i näsan, jag har aningar . Någon smyger runt knutarna.
Var inte oroliga!
Det är bara Fredag!
Som vanligt har han lämnat spår efter sig.

Dessutom har han sin polare Marty med sig.


Han heter Feldman i efternamn och är en inbiten HIK:are.

torsdag 9 december 2010

Att vara en vinnare.

Allt ljus på min vinst!
Det är bäst att vara pessimist, att inte ha så höga förväntningar.
Snacket om självuppfyllande profetsia är bara just SNACK!
Om man tror att det skall gå bra så går det ändå åt pipan...
(Har ni blivit deprimerade nu och gråter en skvätt?)
Därför köper jag lotter med hela min tro på att "där for de pengarna, må de göra nytta" och sedan en axelryckning.
Men, JAG VANN! Jag vann en enriskrans!
Och inte vilken som helst! Nej då!

Om jag inte är felunderrättad så har den sina rötter på Kökar!
Detta är ingen vanlig Möööörbykrans, eller Kattby-, eller Mångstektakrans, nej riset har växt i en nordsluttning med det dånande havet som granne där enen varit tvungen att tränga ner sina sega rötter i den grågranitens sprickor där damm från medeltida munkar gett näring åt det kraftiga riset tillsammans med fiskstinna måsar som kryddat med sin guano. Det är min krans det!
Kort sagt, jag blev glad över vinsten.
Jag brukar annars själv göra kransar av allt möjligt som är grönt, inte bara av enris, men i år...
Stövelskaften räcker ju inte till!! Pulsa, pulsa, pulsa, svära, svära, svära!
Ja, jag känner mig som en vinnare!

onsdag 8 december 2010

I skuggan av vårt hus.

Medan mina vuxna barn växer upp passar jag på och tar en bild av vad som skapas i dessa julens bråda dagar.
Jag trodde jag sett min sista snögubbe på gården, men hur fel kan man ha?
Ändå ser han ut att vara tillverkad i all största hast! Var är moroten och knappögonen... och ingen halsduk?
Denna stackare står nu ensam och fryser om halsen i skuggan av vårt hem, utan själens speglar och luktsinne.
Om jag skulle göra en barmhärtlighetens insats idag och ge sinnen till gubben Froste...
Då kanske jag får ett glest småstensleende från honom.... och vem vet?
Han kanske "mejkar maj däj"!?

Bringa ljus över det hela.

Nog kom den överraskande vintern.
När jag ser ut genom fönstret kan man tro att det är februari med knallblå himmel och gnistrande snö.
Det är bara att gilla läget.
Gör man det, färdas lite medströms med vintern så skall det väl gå att komma hel ut på andra sidan drivor, tjocka isar, snålblåst och hutter.
Eftersom min "vardagsblogg" skall upphöra så får "sommarbloggen" ta över.
Nu bara MÅSTE jag lära mig alla trix och möjligheter som finns på blogspot för att det skall bli bra.

Jag känner att jag delar ödet med min lykta som står på, just det: Lyktstenen!
Något insnöad alltså.

tisdag 7 december 2010

Vakna nu sommarbloggen Hohhooo!!

Torp och hav har legat i ide under den hastigt påkomna vintern.
Nu skall jag borsta bort snön från den och se vad jag hittar.

lördag 23 oktober 2010

Snäckstrand.

Jag känner mig märkligt bekväm med människor som tagit av sig skalet.
Jag blir jämnare i jämförelse och lögnerna är satta åt sidan. Man kan sänka sin egen gard och på något vis känner jag att jag har en mission som jag till viss del kan uppfylla i mötet med dessa tunnhudade.
Men ändå... skalen kan vara vackra att se på och trygga att krypa in i igen.

söndag 17 oktober 2010

Stormbilder.

Ibland bröt solen igenem  och blänkte på klipporna. Mitt badställe gick inte att känna igen. I jul skall jag försöka ta en bild av samma klippa... så där på skoj, för att se skillnaden.

Torpvind.

Vind som i storm och inte övre våning.
Nog såg torpet lite ruggigt ut. Vistelse på altanen lockade inte och den flammande blodnävan får man inte se förrän nästa år. Det stormade hård nordvästlig vind. Det är den värsta vinden vad gäller eldning i spisarna. Det rykte in så vi nästan kvävdes. Vi fick öppna alla fönster och dörrar för vädring trots att det var endast 5 grader varmt ute. Burr! Tur att vi hade utomhussysslor ogjorda.















Halva potatislandet var fortfarande  inte upptaget.
Det tog inte länge att få varmt när man började med det.
Viktigt med potatisupptagning vid torpet är att man har de rätta tillbehören. Man kan inte använda vilken plasthink som helst. Icke! Ett emaljerat ämbar är vad som krävs. Skörden blev tillfredsställande även om det fanns lite "svinpäron" här och var. Riktigt små potatis kallades så i mitt barndomshem, fast vi inte hade gris utan gav dem åt fåren.
Anledningen till detta torpbesök  var egentligen denna gång en annan än potatisen. Vi skulle få en lantmätare dit. Vi hade köpt en smal remsa mark till och nu skulle råstenarna på plats. Detta görs numera enkelt med satellit och GPS.  Vi fick bra tid till en kopp kaffe i torpköket (som då var rökfritt och varmt).

Samma dag vi skulle bege oss hem blev stormen hårdare. Jag tog en tur västanpå bergen. Jag måste stå bredbent för att inte blåsa omkull. Mäktigt.

onsdag 29 september 2010

Längtan till torpets historiefyllda rymd.

 

Torpflickan.



Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

Kan ej dödens mulna engel skona?
Skall naturen, att sitt fall försona,
Åt en makt, som härjar och föröder,
Offra allt det ädlaste, hon föder?

Kan väl grafvens mossbetäckta gömma
Glädas åt det sköna, åt det ömma?
Älskas Kandals barn af dödens salar,
Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

O, du var så skön, begråtna flicka!
Ingen yngling stannar mer att dricka
Vid din blåa källa, ty derinne
Ser han blott din saknad och ditt minne.

O, så länge du besökte källan,
Glömdes hennes täcka stränder sällan.
Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen,
Kunde herden der fördrömma dagen.

Trånans suckar, glädjens gälla stämma
Voro vid dess bölja då som hemma,
Och så långt hon flöt, den spegelklara,
Hördes sång och muntra flöjter bara.

Lyssnen icke, Lannas gråa hallar!
Kandals dotter går ej mer och vallar;
Fåfängt sörja edra stumma echo
Hennes toner, som för alltid veko.

Tomt är nu på Vanhais betesmarker,
Inga hjordar irra i dess parker;
Någon fogel blott, som höken jagar,
Flyger der från träd till träd och klagar.

Son af Vanhais, du, som främst bland alla
Älskades af detta nu så kalla,
Detta fordom, ack, så varma hjerta,
Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?

Tystnat har din yxa re’n i skogen,
Ty en flicka gick ej mer förtrogen
Och besvarade din röst från hagen,
Då du, lockande, höll opp med slagen.

Högt på stranden ser man nu din julle,
Liksom om du aldrig mera skulle
Kasta ut för fjärdens skaror näten,
Af hvartenda älskadt värf förgäten.

O, bland kyrkogårdens sorgsna pilar
Slog du läger, der din flicka hvilar,
Och då dagen släcks och tändes åter,
Sitter du vid hennes graf och gråter.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta

Johan Ludvig Runeberg




Det är så skönt med värs och rim ibland...

tisdag 28 september 2010

Konstnären, jag och kyrkan.

För några år sedan impulsköpte jag ett verk av Pauliina Turakka.
I samma stund jag såg tavlan ville jag ha den.
Min subjektiva uppfattning om tavlan kommer här:
P.T. hade en sommardag tagit sängbotten ur en juniorsäng på skoj eller i brist på målarduk och sedan gått ut och målat av det hon såg.
Inget pet och påt, stora penseldrag och mycket färger.
Den är jättestor, för stor för mina väggar, så därför har den blivit liggande hemma hos oss, men nu har plötsligt väggyta frigjorts och det är dags för den att komma upp för beskådan.
Den hade ingen ram och jag minns att P.T. sa att det bara skulle vara en list runt den, men jag fick en annan idé.






Jag  köpte hamparep och spikade fast runt kanten och blev riktigt nöjd med resultatet.









Det är roligt att notera att P.T. är så "laid back" till kyrkan att hon målar den liten i ett hörn och målar dessutom av sina fötter på samma tavla. Kul!
På samma sätt uppfattar jag att jag med åren börjat känna för "min" kyrka.
Den är vacker bland blommor och blader och den skall finnas där i bakgrunden...
men man får ändå inte ta det för allvarligt.

Jag önskar Pauliina Turakka stor framgång i sin konstnärskarriär.

tisdag 14 september 2010

Nonsensdag.

Kan en dag vara en nonsensdag?  Har dagen inte tillfört dig någonting?
Naturligtvis inte! Alla dagar ger dig något, är inte gårdagen lik, inte heller morgondagen.
Jag skulle till att rensa i min kamera och hittade då denna bild.

En nonsensbild av ingenting, en trottoarkant!
Betydelselöst kan tänka, men inte om man är rullstolsbunden. Det är en imponerande höjd på kanten, knappast någon har krafter att rulla upp sin stol uppför denna kant, om det ens går.
Jag noterar också tillplattad ölburk, kastad som skräp, vilket det också är då man oftast inte får lyfta någon pant för burkarna.
Det har varit omöjligt att tvinga rederierna till denna merkostnad, men skulle de gjort det hade vi haft en renare värld... kanske...

På fotografiet finns också en överlevare av guds nåde.
Hur kunde denna planta överleva sommarens hårda torka... mellan två trottoarplattor?
Det talar till oss uppmanande. Man får inte ge upp! Kanske det är just det jag skall ta till mig denna dag?
Plantan är den illaberyktade Gråbon, så farlig för pollenallergikerna, men en romantisk blomma för min del.
En natt för många,  många, många, många, MÅNGA år sedan uppvaktade jag min man med denna blomma... famnen full. Nu verkar det som om vårt äktenskap är av samma natur.
Även det en överlevare av sitt slag.

onsdag 8 september 2010

Varmglänsande koppar.

Med snigelfart går spisrenoveringen framåt. Så känns det när man är ivrig förstås.
Spisinsatsen är i alla fall på plats och vi har eldat i den. Murningen verkade tät och stugan fylldes förutom av värme, av djupa lättade suckar.
Det finns en vattenbehållare från gamla spisen, men den passar inte riktigt nu.
Därför har jag med ljus och lykta sökt den modell som krävs... Begagnad tack!
Och inte från Malmötrakten eller Kiruna, då man själv bor ung. mitt emellan.
En ny kostar lika mycket som den begagnade, men helrenoverade spisinsatsen.

Visst! En skönhet!
Tänk för ert inre:
Det är Lucia... och vi har just druckit vit glögg från Kökar...
Då stiger jag upp från myset, går till den knäppande spisen och tappar upp varmt vatten för att diska glöggmuggarna...
Nog lockar det alltid, det måste jag säga!

fredag 3 september 2010

Runt runtomkring mig.

Vilket busväder det har varit det sista dygnet.
Vi står ändå i startgroparna för att fara ut till torpet. Vi längtar så efter att få spisen inmurad så att vi kan få göra en proveldning. Då gör det inget att det blåser storm och  småspik...
Fast småspik? En sanning kommer nu:
Droppar är inte droppformade när de faller.
"Men visste du inte det gamla människan?"
"Naeee inte riktigt, jag var sjuk den dan man snackade regndroppar i skolan."
Bevis.

tisdag 31 augusti 2010

Vitt blev blått!

Spegelramen som jag i somras målades vit har nu målats om till om till blå!
Vad tänkte jag på? Hade någon sorts idé att ramen skulle funka med de vita listerna eller nåt...
Kanske var det bara värmen...
Tur att det svalnade av då.

måndag 30 augusti 2010

Vitahästen.

Nu vet jag!
Vitahästen är en 20m bred och 200 meter långt pegmatitdike.
Japp! Består av kvartser, granit, fältspat... ungefär. På bilden resultatet över något "gruvgäng" som sprängt för att kolla om det fanns något av värde i berget.
Nopp! Det var visst för mycket kattguld i. Surt!

Murkna berg.

Runt om torpet finns berg och åter berg, höga berg, svarta, vita och murkna berg. Murkna berg?
Ja så ser det ut i  mina ögon iaf.

Jag står på den fantastiska "vithästen" som det väldiga klippan av ljus bergart kallas i folkmun.
Fotografiet är taget norrut.

Jag skulle så gärna vilja att någon kom och berättade för mig om alla bergarterna man ser...
Som denna! Det ser ut som rostigt järn.

Och vad är dethär? En murken stubbe?
Nej berg faktiskt. Det smulade sönder när man tog på det. Det skulle kunna vara kattguld kanske?
Ren gissning, jag har inte den blekaste aning.

Helg i torpet.

Det är skönt fast vi bor i kaoset. Murbruk på golvet och tegelstenar här och där. Det är inte lätt det där med att mura in spisinsatsen, speciellt om man inte gjort liknande jobb förut. Botten är klar... Nu skall den få torka och sedan hoppas vi att spisen passar in...




Eftersom man är med hund nuförtiden så kräver den stackaren lite uppmärksamhet. Det blev promenader alla dagar... inte på vägen... nej i skogen förstås. Pust! Jag kunde konstatera att det finns mycket blåbär ännu. De är fasta och lätta att plocka, men de har tappat en del av aromen.
Jag uppvaktade min private murare med en bukett blåbär.

fredag 27 augusti 2010

Mat i fin förpackning.

God mat kan man hitta på många ställen. Ofta hemma hos mamma kanske. I mitt fall mera sällan hemma hos mig då jag tyvärr inte begåvats med kulinarhänder, eller vad det heter.
Hur härligt är det då inte att få bli bjuden på mat?
Mat är energi och måste intagas varje dag. För vissa är det inget man tänker på, man äter så var det klart med det. Andra har ritualer och regler och lägger ner stor möda på att omgivning och känsla blir det rätta.
Jag åt Nepalesisk kofta i Helsingfors förra veckan. Gott!... men vi åt ute på trottoaren med rykande "bussdieslar" som bromsade upp några meter från min tallrik.
Denna vecka besökte jag Segelpaviljongen i Mariehamn.
Bussarnas frånvaro var påtaglig. Istället vimlade det av optimistjollar utanför fönstret. De såg ut som havets kålfjärilar. Vackert!
Atmosfären är härlig, med en bugande restaurangchef och Sonks nationalromantik som ett elegant omslagspapper kring allt.
Nå, hur var abborren?
Tjaaa... inte så dum... spännande med skummande musselsås... inte som "Glada laxens", men ändå...
Vinet var förbaskat gott förresten, men jag lade inte på minnet vad det hette.
Vad var det nu... nå´t australiensiskt... eeh...

söndag 15 augusti 2010

Vem tar färgerna?

Försommarens makalösa färger är försvunna! Dolda är de bakom ett varmt fuktigt dis som kletar och klibbar, men som ändå känns behagligt, som ett varmt omslag ungefär. Skogarna och bergen skiftar mellan bly, järn, grafit, asfalt, aska och sot. Sot som i skarvarnas vingar när de spöklikt torkar sina vingar i diset.
Sjövägen mellan Vårdö och Geta måste vara Ålands vackraste! Jag misstänker att det finns massor med ålänningar som aldrig har sett Dånögamlan torna upp sitt väldiga massiv. Det är så man får hjärtklappning.
Det borde vara i lag stadgat att genomgå en dånögamlanrit.
"Se Dånögamlan och sedan känn hur den röda graniten stärker dig".
Jag skämtar naturligtvis.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har möjlighet att nu och då se bergen som vetter mot Norrhavet.
Här ser vi Sandösund försvinna bakom oss.



En timme senare hade vi ankrat vid en ö i Eckerö.
Vi passerade även sommarstugan där en känd potatisVD semestrar.
Gråttgråttgrått och disigt

Kräftfrosseri!

Alla som ätit kräftor i helgen öppnar fönstret och ropar... dill!! ...eller något annat, klo kanske, just .....NU!!
Åh, vad är det för ett mullrande ljud i luften? Nato övning?

Ja, vi är många som har det gemensamt att vi ätit kräftor i helgen!
Är det för smaken?
Kanske, om man har åländska, men de dyker så sällan upp på min tallrik.
Vanligast är väl någon långväga utlänning som ligger där röd och hårdskalig.
Jag såg att det fanns armeniska kräftor i affären. Det är knappt jag vet var Armenien ligger och ändå så sörplar och petar man glatt i sig spindeldjuren utan att reflektera över resan kräken gjort.
Så är det när man inte är begåvad med ett eget träsk.
Det är roligt med kräftkalas, det är bara så.
Mörkret, lyktorna, äta med händer, damma av snapsvisor, kryddiga ostar... allt hör till.
Myyyysigt!
Den fadda smaken av dill och vitlöksost i munnen dagen därpå får man ta som en man, eller kvinna, som är mer rätt  i mitt fall.
Vad gör det?
Det finns ju Pepsodent!

fredag 6 augusti 2010

Allsång och loppis...

... och tillfällig röta i skallen. Jag tog inte KAMERAN med mig när jag var till Erkas i Vårdöby på allsång.
Yngve, min bror ledde allsången, hans dotter Felicia uppträdde tillsammans med Sara. Delar av Durackarna var där och spelade och inte minst min svåger Greger som kompade och uppträdde med "stå upp" och ett bejublat "munspel/bluesspel är värt att nämna.
Dessutom... har de en trevlig loppis där och en än mer trevlig konstutställning.
MEN JAG HADE FÖR F*N INTE KAMERAN MED!!
Sätter in en bild från den jättefina loppisen "Gubben och Gumman" istället.


Nästa torsdag blir det allsång igen, med nästan samma program.

onsdag 4 augusti 2010

Kvinnor, kvinnor, kvinnor...

De har alltid funnits där, kvinnorna på Esplund, enda sedan torpet uppfördes 1886 av en byggnad som fördes över Delet från Tengsöda.
Här är Edla, mormorsmormor och med andranamnet Vilhelmina. (Edlas mor hette Maria. Mormor: Anna. Mormorsmor: Stina.)









Så var det Edlas dotter Signe, som är mormorsmor.

...och Else, mormor.














Naturligtvis. mor, med andranamnet Vilhelmina.

...till dottern, med andranamnet....................... VILHELMINA!