Funderingar under mitt körsbärsträd.

Efter att ha haft ett längre vakpass är jag äntligen ledig. Naturen firar detta med mig genom att putsa bort varenda molntuss från himlen. Skönt är det då att ta en promenad i sin trädgård.
Ännu har inte mitt japanska körsbär blommat ut och när jag ser det... så drabbar passionen mig.
Jag kastar mig handlöst under, försöker få synen att bränna fast för evigt i hjärnan. Det kan vara bra att minnas när kylan nyper till igen. Hur lätt faller man inte in i kontemplation och stilla betraktar det vackra?
Tankarna flyr.

Det är inte lätt att vara på två ställen på en och samma gång. Jag är till och med ganska övertygad att det inte går. Just nu behöver jag vara hemma och torpet får vänta på mitt besök. Hemmet behöver piffas inför sommaren och mat i massor måste lagas inför en stundande examen. Ett kärt besvär kan man ändå tycka.
Men, jag gruvar mig för att  gräset växer kämpahögt vid torpet.

Jag måste kontrollera hur högt gräset har vuxit på en oklippt del av tomten....
Herregud!!!
Nej! Det går bara inte!
Jag bara MÅSTE dit!
Måste hitta en lucka i tiden och livet!