En torpträdgård tar form, någon gång.

Jag har haft egen trädgård i snart tjugo år och lika länge har jag önskat mig en rödavinbärsbuske.
Tror ni jag har skaffat någon då?
Nopp! ...och jopp!
Ingen vinbärsbuske till bostadshuset, men däremot till torpet.
Jag gick åstad och rent av köpte en i fjol våras, fast jag vet att det är typiskt en sådan växt som man brukar få av en odlarkompis.

Första året ------- 5 klasar.
I år --------- 25 klasar.
Nästa år -------- 105 klasar
resten av åren finns bara överflöd.
(hade jag tänkt mig)








Något överflöd bjuder inte min krusbärsbuske på.
Jag planterade stackaren i våras och den har fullt upp att överleva den torra sommaren.
DEN!... fick jag faktiskt av min kompis.
Ja, vad tror ni? Finns det ett liv efter sommaren?

Torpet är styckat i flera tomter. Min kusin bor i lillstugan och runt den finns alla äppelträd och bärbuskar.
I höst skall jag plantera en Astrakan... eller Röd kanel, ingen modern sort får det vara... kanske Åkerö?
Jag har en inre vision av att jag bakar gräddtårta med rödavinbär som dekoration och har kaffekalas under äppelträdet som nu bildat tak. Kaffet drickes ur snirkliga porslinskoppar med blå blommor på vilka är dukade på en broderad duk.... en kanna med krusbärssaft står på bordet... isbitarna i kannan fångar ljuset som silar mellan äppelträdets grenar. De redan flygga svalungarna svirrar och kvirrar högt på himlen, som de alltid gör när det är högtryck...och...
Ja, så vad tror ni om min krusbärsbuske? Finns möjligheten?

Ut och slarvat.

Ibland går jag på stadens gator klädd som en vanlig kvinna.
Jag tvättar nävarna fria från jord och söker upp några kläder som inte har målfärgsfläckar.

Då kan det bli en pubrunda eller två.
Ett svenskt band spelade rockmusik medan regnet öste ner. Kul kväll.

Två dagar senare var det dags igen.
Mr: Winnerbäck bjöd på konsert vilken jag gästade. Ännu kuligare kväll.

...och jag bjöd på popcorn.

Arbetet fortskrider.

Vi inte bara arbetar... ibland jobbar vi litet också. I makens och mitt sovrum har vi sparat de gråbruna stockarna utan att göra så mycket annat än penslat med mattlack. Det syns egentligen inte, men håller mossan som ligger mellan stockarna någorlunda på plats. Vi har ett västerfönster som ger mycket ljus. Dotterns rum vetter mot öster och känns lite murrigare. Vi bestämde oss därför för att måla vitt...

...och lyckades förhandla till oss målarhjälp bara den unga damen fick bestämma färgen i sin sovalkov.
























Kanske inte mitt förstahandsval av färg, men vaddå!! Man gör ny färg alla dagar!
Man kan måla om när man vill! (Jag har lite idéer om ljusslingor och lite andra detaljer i alkoven.)
Det kan bli hur mysigt som helst!
Jag får återkomma med bilder.

Kala skär.

När det blir mer än olidligt varmt flyr vi ibland ut med båten. Låga skär utan träd och lä är bäst. Man har något att minnas i vinter när det enda man vill ha är just lä.
Kors! Vilken sommar det blev!

Rabarberpaj och en kopp kaffe sitter bra!

Hem ljuva hem.

Jag bara måste visa mina inhysningar i garaget. Jag har ingen aning om vad det är för ena gynnare.
föräldrarna är grå med slanka kroppar, men dessa unga fyra är spräckliga... kamouflage kan man misstänka.
Helt övertygade är de tydligen över att hyresvärdinnan inte tar fram rotborsten på hela sommaren.
Och se!! De hade rätt! Vi kör in bilen en meter från deras bo flera gånger om dagen. Modiga minst sagt!

Nåja, det finns flera modiga i byn.

Denna man har minst lika högflygande planer som fåglarna. Jag blir så GLAD!! när man bryr sig. Det som är vackert och värdefullt låter man inte förfaras. En vacker sommarbukett till dig, mannen på taket!

Jordgubbsproblem.

I år torkade jordgubbarna som jag försökt odla hemma vid bostadshuset bort.
Något bättre gick det för min odling vid torpet. Det är väldigt fuktigt där mitt lilla köksland finns.
Vi åt jordgubbar i mängd tills jordgubbslandet plötsligt översvämmades av stora gröna flugor som satt där och kalasade. Oaptitligt!
Jag och dottern roade oss med att göra "jordgubbar på strå".
Det såg så gott ut att jag måste föreviga det (hastigt innan det försvann i jordgubbssuktande magar) på bild.
Observera den grå graniten. Den är så annorlunda i struktur och form mot den röda.
Jordgubbar gör sig fint mot grått!

Nypotatisen från landet skulle däremot bli alldeles underbara på röd granit och mellan mina röda läppar.

Med mina ögon.

Från berget vid torpet kan jag se...

...mer än vad min kamera kan visa.
Jag känner igen konturerna av

Kumlinge, Seglinge, Sottunga...

Vårdö, Sund...

Saltvik och Geta

...och faret till Brändö.

Solsken och Sunlight.

Det är knaspertorrt runt vår bastu. Ruggarna av blodnäva har torkat och tallarna bakom bastun tar nästan eld av sig själva.
Nej, vi vågar helt enkelt inte elda i bastun.
Förresten, vem har egentligen behov av det när temperaturen pendlar mellan 25 0ch 30...?

Men nog är det skönt alltid!









Jag har knäskurat betonggolvet under trätrallararna, (ja dem med, jämte laven och tvättbänkar), med tallsåpa.
Regnvatten är påfyllt och veden är inburen. Fotogen finns i lampan... nu väntar vi bara på att regnet skall välsigna oss och naturen.
Då! ... är det en som kommer att sitta och "kura" på laven, det kan ni vara säkra på.
Ett bad hann vi i ändå med innan jag lade personligt eldningsförbud.
Bastukvastarna var på plats och en ny fräsch tvål framtagen för
det tillfället.
En Sunlight tvål!
Jag hör till sunlightgenerationen!
Vi är skaran som blev tvättade med denna produkt som
F O R T F A R A N D E finns i handeln.
Tänk att det ännu lönar sig att sälja den, ...att det finns en marknad!?
Vad annat kan man köpa som har samma förpackning efter 50 år?

Nu har jag något att fundera på.

Tidig morgon.

Kanske är det en mygga som väcker eller så har man bara sovit tillräckligt. Tidiga morgnar har blivit en vana hos mig. Synd bara att inte resten av huset har den vanan, eller gör det så mycket? Då får jag ju tid till läsning för jag kan inte vara så hårdhjärtad att jag stiger upp och börjar "slamra i kastrullerna" klockan sex på morgonen.

Mitt nattduksbord är en nattduksstol. Den stolen gjordes kanske av gamla gubben Ferdinand, iaf, har den hängt med länge. Den användes nog inte så mycket som stol, låg och lätt för att tippa som den hade, men jag har för mig att mormor hade vattenämbaret på just den stolen år efter år.
Nu delar jag den med en massa män. Åke, Henning, Erik Maria, Sven och dom, ok en Anna finns också där...
De intages liksom parallellt...
"ja, se karar se!"
Nåja, idag har jag läst klart Kjerstin Dellerts (som är en kvinna) biografi "I förtroende".
Inget litterärt mästerverk, men de behöver ju inte en biografi vara, man skall väl fokusera på levnadsödet tycker jag.
Hon koncentrerade mycket till barndomen för den verkade ha satt djupa spår. Född i överklassen och skilsmässobarn. Hennes mamma körde öppen sportbil... bara det! K.D är fem år äldre än min egen mamma.
Så olika man kan växa upp! ...är väl kommentaren man kan lägga till det.

Frihet.

I vårt hus har friheten flyttat in mer och mer.
De myndiga barnen sköter det mesta själva bara vi (föräldrarna) vågar släppa.
Samma sak gäller vår tonåring.
Friheten utökas varje dag. Frihet under ansvar kunde man säga.
Detta ger ju också en frihet åt oss torpare.
Vi kan vara en längre tid på torpet och veta att hemmet står kvar i någorlunda samma skick när vi kommer hem.

Så flyg mina barn!

Morfars brännvinsflaska.

Slit och släng! Enorma mängder glasflaskor töms på sitt innehåll och förs sedan till återvinning. Dessa flaskor är helt utan betydelse för oss, liksom så många andra saker i våra liv.
Morfars brännvinsflaska har inte drabbats av det ödet. Nej istället har den vaktats noga att den inte skulle gå sönder sedan den dagen den köptes.
Nu vet jag ju inte hur den hamnade på torpet. Troligen är den köpt i Åbo, men säker är jag inte.
 Två udda glas ansåg man att man hade råd att köpa till. Jag tror att man vanligtvis blandade brännvin i kaffet så själva behovet av supglas var knappast viktigt.
Efter en lyckad säljakt kom flaskan fram.
Jag kan se det framför mig. Allvarliga miner innan den starka drycken fördes till läpparna... tystnaden när drycken rann ner... ögon som tårades och den tunga utandningen som avslut. Ögonen möttes i samförstånd, ett förbund vänner och jägare emellan i en hård tid.
Morfar var född 1900 jämt.
När han var endast 44 år gammal for han på sin sista säljakt. Framför sin väns ögon försvann han i djupet mellan isflaken strax efter han lämnat efter sig en bön om att Gud skulle ta hand om mormor och barnen.
Det har lämnat ett spår efter sig... i oss alla. Alla vi berörda.
Detta hände vid andra världskrigets slut, men många i byn talar om det ännu.
Mormor blev ensam med fem döttrar.
Ändå klarade de sig bra mot alla odds och med vänner och bybors hjälp.
Kanske hjälpte det att de hade så märkvärdigt nära till skrattet.
Måtte inget hända med morfars brännvinsflaska!
I mina värsta mardrömmar så...
Men nu finns den kvar, tillsammans med mina fantasier om hur han var.
Jag fick ju aldrig möjlighet att träffa honom, min morfar.

Fram och åter.

Det var då som förgjort! Denna blogg har trots sitt namn inte handlat om mycket torp... och hav har det inte handlat om alls. Men det har handlat om livet, så där i allmänhet... och rolighet.
Vid mitt senaste besök vid torpet kunde jag konstaterat att gräset såg typiskt skärgårdssommaraktigt ut. Snustorrt! Det gör inget tycker jag. Det känns som en nyräfsad äng, jag bara saknar några snesar att leka "fasttagare" runt (och kanske några frivilliga lekare).
Jag har skurat golven med tallsåpa och pysslat, pysslat.
En ny gardinstång med medhängande gardin skruvades upp i nya tvättrummet och jag målade dessutom en dörrpost som jag skall måla om, för nyansen blev fel... och en spegelram blev också målad.
Javisst ja!!
Grönsakslandet blev rensat! Sedan var torperiet över för denna gång.
Vi återkommer.
Nu skall en båt i sjön!
Så kanske det ändå blir lite hav vad det lider.













Namn på fyrar på gardinen.



Dessutom försökte jag göra det lite mera marint med en "glasnätkocka".
Jag blev "sisådär" nöjd. Rummet är inte färdigt ännu...

När spegeln kommer upp och lampan....                      
...och...