tisdag 31 augusti 2010

Vitt blev blått!

Spegelramen som jag i somras målades vit har nu målats om till om till blå!
Vad tänkte jag på? Hade någon sorts idé att ramen skulle funka med de vita listerna eller nåt...
Kanske var det bara värmen...
Tur att det svalnade av då.

måndag 30 augusti 2010

Vitahästen.

Nu vet jag!
Vitahästen är en 20m bred och 200 meter långt pegmatitdike.
Japp! Består av kvartser, granit, fältspat... ungefär. På bilden resultatet över något "gruvgäng" som sprängt för att kolla om det fanns något av värde i berget.
Nopp! Det var visst för mycket kattguld i. Surt!

Murkna berg.

Runt om torpet finns berg och åter berg, höga berg, svarta, vita och murkna berg. Murkna berg?
Ja så ser det ut i  mina ögon iaf.

Jag står på den fantastiska "vithästen" som det väldiga klippan av ljus bergart kallas i folkmun.
Fotografiet är taget norrut.

Jag skulle så gärna vilja att någon kom och berättade för mig om alla bergarterna man ser...
Som denna! Det ser ut som rostigt järn.

Och vad är dethär? En murken stubbe?
Nej berg faktiskt. Det smulade sönder när man tog på det. Det skulle kunna vara kattguld kanske?
Ren gissning, jag har inte den blekaste aning.

Helg i torpet.

Det är skönt fast vi bor i kaoset. Murbruk på golvet och tegelstenar här och där. Det är inte lätt det där med att mura in spisinsatsen, speciellt om man inte gjort liknande jobb förut. Botten är klar... Nu skall den få torka och sedan hoppas vi att spisen passar in...




Eftersom man är med hund nuförtiden så kräver den stackaren lite uppmärksamhet. Det blev promenader alla dagar... inte på vägen... nej i skogen förstås. Pust! Jag kunde konstatera att det finns mycket blåbär ännu. De är fasta och lätta att plocka, men de har tappat en del av aromen.
Jag uppvaktade min private murare med en bukett blåbär.

fredag 27 augusti 2010

Mat i fin förpackning.

God mat kan man hitta på många ställen. Ofta hemma hos mamma kanske. I mitt fall mera sällan hemma hos mig då jag tyvärr inte begåvats med kulinarhänder, eller vad det heter.
Hur härligt är det då inte att få bli bjuden på mat?
Mat är energi och måste intagas varje dag. För vissa är det inget man tänker på, man äter så var det klart med det. Andra har ritualer och regler och lägger ner stor möda på att omgivning och känsla blir det rätta.
Jag åt Nepalesisk kofta i Helsingfors förra veckan. Gott!... men vi åt ute på trottoaren med rykande "bussdieslar" som bromsade upp några meter från min tallrik.
Denna vecka besökte jag Segelpaviljongen i Mariehamn.
Bussarnas frånvaro var påtaglig. Istället vimlade det av optimistjollar utanför fönstret. De såg ut som havets kålfjärilar. Vackert!
Atmosfären är härlig, med en bugande restaurangchef och Sonks nationalromantik som ett elegant omslagspapper kring allt.
Nå, hur var abborren?
Tjaaa... inte så dum... spännande med skummande musselsås... inte som "Glada laxens", men ändå...
Vinet var förbaskat gott förresten, men jag lade inte på minnet vad det hette.
Vad var det nu... nå´t australiensiskt... eeh...

söndag 15 augusti 2010

Vem tar färgerna?

Försommarens makalösa färger är försvunna! Dolda är de bakom ett varmt fuktigt dis som kletar och klibbar, men som ändå känns behagligt, som ett varmt omslag ungefär. Skogarna och bergen skiftar mellan bly, järn, grafit, asfalt, aska och sot. Sot som i skarvarnas vingar när de spöklikt torkar sina vingar i diset.
Sjövägen mellan Vårdö och Geta måste vara Ålands vackraste! Jag misstänker att det finns massor med ålänningar som aldrig har sett Dånögamlan torna upp sitt väldiga massiv. Det är så man får hjärtklappning.
Det borde vara i lag stadgat att genomgå en dånögamlanrit.
"Se Dånögamlan och sedan känn hur den röda graniten stärker dig".
Jag skämtar naturligtvis.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har möjlighet att nu och då se bergen som vetter mot Norrhavet.
Här ser vi Sandösund försvinna bakom oss.



En timme senare hade vi ankrat vid en ö i Eckerö.
Vi passerade även sommarstugan där en känd potatisVD semestrar.
Gråttgråttgrått och disigt

Kräftfrosseri!

Alla som ätit kräftor i helgen öppnar fönstret och ropar... dill!! ...eller något annat, klo kanske, just .....NU!!
Åh, vad är det för ett mullrande ljud i luften? Nato övning?

Ja, vi är många som har det gemensamt att vi ätit kräftor i helgen!
Är det för smaken?
Kanske, om man har åländska, men de dyker så sällan upp på min tallrik.
Vanligast är väl någon långväga utlänning som ligger där röd och hårdskalig.
Jag såg att det fanns armeniska kräftor i affären. Det är knappt jag vet var Armenien ligger och ändå så sörplar och petar man glatt i sig spindeldjuren utan att reflektera över resan kräken gjort.
Så är det när man inte är begåvad med ett eget träsk.
Det är roligt med kräftkalas, det är bara så.
Mörkret, lyktorna, äta med händer, damma av snapsvisor, kryddiga ostar... allt hör till.
Myyyysigt!
Den fadda smaken av dill och vitlöksost i munnen dagen därpå får man ta som en man, eller kvinna, som är mer rätt  i mitt fall.
Vad gör det?
Det finns ju Pepsodent!

fredag 6 augusti 2010

Allsång och loppis...

... och tillfällig röta i skallen. Jag tog inte KAMERAN med mig när jag var till Erkas i Vårdöby på allsång.
Yngve, min bror ledde allsången, hans dotter Felicia uppträdde tillsammans med Sara. Delar av Durackarna var där och spelade och inte minst min svåger Greger som kompade och uppträdde med "stå upp" och ett bejublat "munspel/bluesspel är värt att nämna.
Dessutom... har de en trevlig loppis där och en än mer trevlig konstutställning.
MEN JAG HADE FÖR F*N INTE KAMERAN MED!!
Sätter in en bild från den jättefina loppisen "Gubben och Gumman" istället.


Nästa torsdag blir det allsång igen, med nästan samma program.

onsdag 4 augusti 2010

Kvinnor, kvinnor, kvinnor...

De har alltid funnits där, kvinnorna på Esplund, enda sedan torpet uppfördes 1886 av en byggnad som fördes över Delet från Tengsöda.
Här är Edla, mormorsmormor och med andranamnet Vilhelmina. (Edlas mor hette Maria. Mormor: Anna. Mormorsmor: Stina.)









Så var det Edlas dotter Signe, som är mormorsmor.

...och Else, mormor.














Naturligtvis. mor, med andranamnet Vilhelmina.

...till dottern, med andranamnet....................... VILHELMINA!

tisdag 3 augusti 2010

Vad ger vi oss in på?

Nu har maken börjat knacka ner teglen i gamla spisen. Den har nu stekt sin sista plätt!
Vi grubblar och funderar... spjällen är många.
Stor- vinter- sommar- ångspjäll, ger oss myror i huvudet.
Lite känner man nog att man vandrar på svag is när det gäller detta projekt.


Spisen är röd och det tarvar en förklaring.
Den har varit orappad och de röda teglen var framme. Det tyckte nog inte mormor var särskilt snyggt, så hon doppade en hartass i sältran och rödmylla och "tossade" över spisen till jul och midsommar.
Någon gång hade man ändå tröttnat på "hartasstekninken" och köpt en burk rödfärg och målat istället.
Vad glad mormor måste ha varit!
Men, sedan kom rosten och de många brasorna gjorde sitt till.
Hällen var helt förstörd och av stekugnen fanns intet.
Denna spis kommer troligen att bli en följetong. Notera även hundhjässan som syns nere till höger.

söndag 1 augusti 2010

På sjöväg till torpet.

Att ha egen båt och inte behöva passa färjtider har sin tjusning. Tjusigast av allt är då att havet ligger blankt.
Det gör det inte alltid.
Nåja, lite vågor kan det ju alltid vara, men... det är helt hopplöst att fotografera.
Jag tänkte att jag på vägen ut skulle ta foto av Skålklubb (skålklåbb utt.) Ja ni läste rätt! Vissa segelsällskap gör sig ibland besvär med att fara dit och ha sjöslag eller något. Ibland lämnar de graverade plaketter fast i berget efter sig, som omgående stjäls av andra besökare. Skål clubbens vänner är många.
Holmen ägs av landskapet Åland och man kan få köpa fiskekort till området. Jag tror även att holmen är naturreservat med landstigningsförbud under häckningstid.

Eftersom jag är född i trakten, så har jag ett diffust minne av att vi har haft fåren där på sommarbete.
Det var också ett utmärkt gäddvatten.
Jag kan även tillägga att ön har varit bebodd. Helt otroligt! Det var inte under någon längre tid. Det gick inte att livnära sig på röd granit.
Tillbaka till själva färden:

Här ett suddigt kort av Skålklubb...

Här, nästa försök med fotografering från vår snabbgående båt.

Försent! Skålklobb försvinner i fjärran.












Återresan blev sådan att Torparfrun gjorde tvärnit vid bryggan. Havet vred och svallade, dånade och vitorna rykte.
Resolut tog jag hunden i ena handen och dottern i andra, vände och och åkte landskapsägd färja tillbaka.
Maken for modigt iväg studsande som en smörgåssten.