På sjöväg till torpet.

Att ha egen båt och inte behöva passa färjtider har sin tjusning. Tjusigast av allt är då att havet ligger blankt.
Det gör det inte alltid.
Nåja, lite vågor kan det ju alltid vara, men... det är helt hopplöst att fotografera.
Jag tänkte att jag på vägen ut skulle ta foto av Skålklubb (skålklåbb utt.) Ja ni läste rätt! Vissa segelsällskap gör sig ibland besvär med att fara dit och ha sjöslag eller något. Ibland lämnar de graverade plaketter fast i berget efter sig, som omgående stjäls av andra besökare. Skål clubbens vänner är många.
Holmen ägs av landskapet Åland och man kan få köpa fiskekort till området. Jag tror även att holmen är naturreservat med landstigningsförbud under häckningstid.

Eftersom jag är född i trakten, så har jag ett diffust minne av att vi har haft fåren där på sommarbete.
Det var också ett utmärkt gäddvatten.
Jag kan även tillägga att ön har varit bebodd. Helt otroligt! Det var inte under någon längre tid. Det gick inte att livnära sig på röd granit.
Tillbaka till själva färden:

Här ett suddigt kort av Skålklubb...

Här, nästa försök med fotografering från vår snabbgående båt.

Försent! Skålklobb försvinner i fjärran.












Återresan blev sådan att Torparfrun gjorde tvärnit vid bryggan. Havet vred och svallade, dånade och vitorna rykte.
Resolut tog jag hunden i ena handen och dottern i andra, vände och och åkte landskapsägd färja tillbaka.

Maken for modigt iväg studsande som en smörgåssten.