tisdag 21 december 2010

Reklampaus.

Tuddeluddelinglingeling! *reklamjingel*
Känn beska och sötma dansa ringdans på din tunga. Upplev hemlighetsfulla tisseltassel humlesmaker medeltidatrollskt värma i lekfull tafatt med sprakande brasa, medan glittrande oändlighetshimmel ser in på dig genom frostigt ruta.


(Varsågod Janne.W. Du får denna gratisreklam som julklapp!)


Jag är så glad att denna produkt finns!
...och jag delar tydligen den åsikten med många då den prisats som bästa öl vid flera tillfällen.
Att Jonas Wilèn målat bocken gör inte saken sämre.
Nu får vi hoppas att Jonas bock blir lika berömd som Sundbloms Cola-tomte.
...eller kanske inte ändå...
(Fick nu bilden av ett kommersialiserat  Åland med stora bryggerier och en "Julbock" som spottas ut i miljoners, miljoner exemplar)
Hoppas jag får bra böcker i jul så skall det med säkerhet bli
Humle och kanske några  Dumle i soffan.

Finn Fem Fel.

Det första felet var troligen att doggen började yla av pinknöd i köket alldeles för tidigt för min kropp.
Kardinalfel nummer två var att efter jag vimsat ut med honom iklädd endast nattsärk gick och lade mig igen.
Snark!
Fel nummer tre:
Man skall ha minst ett öga öppet när man öppnar dörren för vänliga elektriker som inget ont anar.
Fel nummer fyra:
Man skall inte rusa som en vettvilling från fönster till fönster och ut bara fötterna på trappan och yra om månförmörkelse. Det kan svårt skrämma ovannämnda unga elektriker.
Det femte felet var att felet inte hittades.
Gårdsbelysningen lyser fortfarande inte.

Dessutom så hittade jag under mina tafatta försök att få till lite julstämning i huset, en massa grunkor som inte alls har med julen att göra.
*vill bara säga att nu lyser det på gården och på bilden finns faktiskt "fem fel", som hör till andra högtider*

lördag 18 december 2010

Timber!

Juleträdet är nedlagt!
...och det ser inte så anskrämlig ut som jag befarade att skulle vara fallet i år.
Nej den är grön, (vilket är ett krav från min sida och i fjol var det lite si och så med den saken) och så har den grenar åt flera håll (vilket var ett krav från maken, annars måste man klämma in den i ett hörn).
Jag sade när vi pulsade i skogen att:
"I år kommer världshistoriens fulaste granar att hitta sina fötter!"
Den teorin ansåg jag som trolig då snön gick upp till grenen på mig. (Jag är lite pygméväxt, men ändå)
Man går inte i timmar och väljer direkt. Pust!
En skön promenad blev det och vi belönade oss med varm O´boy och saffransbullar när vi kom hem.

Tomtenissen hade problem.

torsdag 16 december 2010

Annat är det med Änglar!

De finns!
Det har jag sett och upplevt så många gånger att därom står utan all tvivel.
Bah! Glansbildsfigurer! Säger ni, men då kontrar jag med:
Ju vackrare ängel dess finare glansbild!
... och minns ni julkalendrarna med glitter som ni kanske hade som barn? Visst kunde de ha en en vacker ängel som motiv?
...och tavlan där två barn går på en spång över en ravin och en ängel hög som den mörka skogen bakom håller ut armarna som beskydd.
Det är power det!
Änglar och änglar... var kommer packet ifrån som jag blivit så insnöad på?
Ja, ursprungsänglarna är inte att leka med, men så har de mäktiga kontakter också, för det sägs att de är springschasar åt självaste Gud!
Jämt när "Hon Gud" (säger hon, efts. änglarna ofta var män och då blir det så jämlikt och fint sååå!) hade något viktigt ärende på jorden så skickades de ut.
Gabriel var på jobb den dagen som Maria skulle underrättas om att hon var på smällen. (grav.testen var ännu inte uppfunnen) Det ansågs vara så enkelt uppdrag i sin enstaka natur att Gud satte honom strax efteråt att diktera Koranen för muslimerna. Jag kan inte komma ifrån tanken att den gode Gabriel  måste ha sluddrat lite ibland.
Mesta jobbet har ju Azrael. Hoppas han får bonus, eller som den blivande stadsdirektören önskar uttrycka det:
"En på förhand överenskommen modell för löneutvecklingen!"
Han är dödsängeln, och det skall jag säga är rena rama straffarbetet.
Då har man inte ens tid för en fika och toalettbestyret får han göra från luften. Sällan eller aldrig flyger han över Sahara.
Måste ändå tillägga att att han ofta har medarbetare med sig för det är ett styvt jobb ibland att skilja själen från kroppen.
Ängeln Mikael däremot, han har hamnat riktigt i smöret.
Han får minsann vara den som belönar när goda gärningar har gjorts.
Det krävs definitivt inte så många utryckningar och jobbets art är av en mycket trevligare natur. Som lök på laxen så får han dessutom rumla omkring och fixa blixt och dunder runt världen.
Jo jo, vissa har det förspänt!
Om man inte vill snacka Rafael då...
Hans jobb är att blåsa i en tuta när domedagen börjar.
Hallåååå!!
Han har ju för fan inte ens börjat jobba! Väckarklockan har inte ringt!
För att inte få för tråkigt hänger han på de andra när någon frälsare har blivit född och någon gravsten skall rullas... annars bara chillar han.
Det finns flera!
Seraferna är de som är närmast Gud. De fungerar väl som personliga assistenter skulle jag tro.
Och kerubiner! Jag gillar dem.
De är skittrevliga och gör ett jättebra jobb. De fixar med träffar och ödet och sen så trixar de lite med hormoner. Folk kan bli kära... PANG!... sådär bara. Det är trevligt om inte kerubinerna gått och fått fel adress, förstås.
Som allt annat så har änglarna numera blivit modernare och framförallt folkligare.
Reglerna kring änglars tillblivelser är numera mera suddig.
Det finns gräsrotsänglar som aldrig har den direkta kontakten med toppen, men genom sitt tappra slit ändå nått ängelsstatus. De är utsprungna ur det ängelfrö vi alla är födda med och i vissa miljöer titt och tätt slår rot.
Här några bilder från mitt ängelprojekt på jobbet.
Medan jag donade med detta fick jag en märklig känsla när jag såg riktigt nära på änglarnas ansikten.


Vissa hade definitivt drag av mina arbetskompisar!

onsdag 15 december 2010

Bevis!!!

Mitt förnuft säger mig att de inte finns!
Så varför skulle jag inte tycka om dem? Man kan väl inte hysa agg till något som inte existerar?
Men....
jag har sagt det förr och jag säger det igen...
Lita inte på de rödluvade rackarna, jämte rödluveöverhuvudet, gubben med kulmagen!
Lika dant med rödluvornas släktingar i avvikande färger aktiva utomlands!
Tomtenissar, alfer, gnomer, vättar, julbocken och gubben Froste...
Hur vet vi att de är helt igen goda?... att de inte har några baktankar?
Jag menar...
Är det sunt och normalt att vara sådär god och givmild?
Näääääää. nääääää, näääääää!!!
Alla har vi en dold agenda och detta gäller speciellt dessa varelser som vi berusade av mutans sötma slutit till våra hjärtan.
Jag har tagit som min uppgift, likt en agent i en Robert Ludlum roman att ta fram sanningen, att avkläda denna myt och varje år tycker jag mig finna bevis som stöder mina teser.


I år har jag tex. hittat "Fluktartomten och Pervotomten" i julkortshögen!

måndag 13 december 2010

Helveteseldar och Lucia.

Enligt gamla almanackan är natten till den 13 december årets längsta natt. Det äger väl egentligen inte sin riktighet, men så trodde man .
Dessutom så trodde man att natten var full med trolltyg och onda varelser. Husdjuren kunde tala mm.
För att hålla fanstygen borta så vakade man hela natten och eldade ljus.
Inatt har det varit lugnt... för alla andra...
FÖR JAG HAR HAFT HELA HÄX- OCH TROLLPACKET OCH ILLVILLIGA  VARELSERFLOCKEN  I MITT HUVUD!!! Det var där de var hela gänget och partysippade på mina sargade hjärnceller som hade tampats med två dygns migrän.
Stört omöjligt att få sova i natt.
Alla ångestrelaterade händelser som skett från tvåårs ålder och fram till dessa dagar skulle åter vridas och vändas och töjas. Varför får jag ångest av svartpeppar i kombination med tomater? Mycket viktig fråga kl:02.00. Julkorten! För fan i våld!! 02.15.
10 meter träbåt, 10 meter träbåt, 10 meter träbåt..... 03.00.
Funderar på köp av en Ford från Manchester kl: 04.00. (blir det av lovar jag att återkomma i ämnet.)
Därefter gick jag upp och tittade på TV och där for de sista hjärncellerna eller så slocknade de bara ut för jag vaknade nämligen i soffan, av att familjen stökade.

Morgonhimlen såg olycksbådande ut och jag fick onda aningar om hur dagen skulle bli.

Den blev faktiskt inte så illa!
Förutom då att jag trodde att jag skulle bli tvungen att lämna luftrören och en stor bit av en lunga på en stubbe i skogen. Ja, jag fick ju för mig att jag skulle hugga en julgran till jobbet.
Efter 300 meters pulsande var jag ett halvt medvetslöst dräglande vrak.
Jag har inget minne av tillbakavägen annat än att hunden drog åt ett håll och granen som jag släpade tillsammans med bågsågen fastnade i varenda buske i en fem meters radie runt mig.
Med rödsprängda ögon kom jag till jobbet. Där fick jag en lussebulle som lisa för själen och mitt kvistsargade ansikte.
Det var då det vände till det bättre!

Det blev ett litet dipp då jag chockades av att se mitt ansikte som ett Hangökex på bild i tidningen Åland, taget för 20 år sedan och minst lika många kg sen.

Nu har jag lyckats steka plättar utan att bränna upp varken mig, plättarna eller huset.

söndag 12 december 2010

På jakt efter den gula skatten!

Dagen, hade i vårt hus redan på morgonen en stor brist på gult.
Ingenstans i huset stod något gult att frambringa. En stor mängd rött och en försvarlig mängd vitt och grönt... men gult? Icke!
Då blev det akutrresa till staden där allt går att finna.
Vid första anhalten trodde jag att vi (jag och sonen) fått napp, men se det var falsk alarm. Gult visserligen men fel objekt. Sonen hoppade ur bilen och tog till väders!


Jag fick fortsätta mitt sökande.
Hos bloggaren Eivor är ingenting omöjligt... men det var inte hävt med det gula.
Massor med brunt fick jag, men det lilla gula jag hittade var försumbart.
Onödigt att "go bananas" för det.





Då fick jag helt enkelt fara till den gula affären.
Där fanns skatten!
Fort hem med världens dyraste krydda!



Visst är de gula!

lördag 11 december 2010

Min namne.

Jag undrar om jag inte serverat denna historia tidigare, men nu kan jag inte låta bli att ta upp saken igen, den om varför jag heter som jag heter.
Det har låtit mig förtäljas att Ålands Lucia anno 1962, det förlovade år som jag föddes hette Isabel. (Tydligen stavar hon med ett L.) Detta gjorde att mina föräldrar knölade in mig under armen och begav sig till Nils Bygård som då var präst i Vårdö.
"Flickan skall hetta som Lucian, men byt ut A:et till ett E, för det låter lite hårt annars och så har ju gubben på grannholmen en ko som heter Isabella och vi kan ju inte ha ett konamn på flickstackaren. Vad sku de likna!"
Det skulle stavas Isebell (och så har jag alltid stavat).
Prosten Bygård som var en lärd man och kunde sin bibel väl ruskade troligen på huvudet när han ändå präntade in i dopattesten Isebel med ett L.
Det hade nog varit bättre med ett konamn än samma namn som den avskyvärda Ahabs hustru som enligt sägen ( GT) kastades ut på borggården för att ätas upp av hundarna. Hon var alltså grunden till uttrycket "to be a Jusibel" som definitivt inte är någon komplimang.
Idag är hon i tidningen... Isabel Kvarnfors...  lyckligt omedveten om den serie händelser hennes Luciatillblivande gav upphov till.
Jag har också varit med i Ålands Lucia, men jag var olyckligtvis för kort och för ful för att för att kunna få åtnjuta denna åtråvärda titel.
I efterhand kan jag glädjas åt att 1962 års Lucia inte hette Ragnvi eller Hildegard eller något annat namn som inte tillhör mina favoriter...


Här Isabel.

I soporna utan att passera GÅ.

Tiden före jul är röjningens tid. Tur att en sådan tid finns annars drunknade man väl i lump.
En proppfull sopsäck blev det denna gång.
Mitt i sorteringen fick jag vantarna på dotrans urvuxna väst.
"Skulle inte du Bruno vara snygg i den här? (Denna fråga eftersom jag utan framgång har försökt pracka den på andra barn och.... ja, det är ju så svårt att kasta så nå´n kan den väl passa.)
Bruno blev SUR! ...och sprang omedelbart till husse för att få flankstöd mot den omanliga utstyrseln.
Kolla de anklagande ögonen , de hängande öronen och den vanligtvis utan uppehåll viftande svansen, som hänger rakt ner.
Det blev således sopsäcken!

Toner i Lemlands kyrka.

Hur gick det sedan?



Man kunde ju notera att det var ett trött fredagsgäng som mötte upp i Lemlands kyrka. En av sångarna var lite febrig, någon hade hela arbetsveckan i kroppen och var blekgrå i ansiktet. Det var bara jag som hade den märkliga åkomman "söndervrålad hals efter hundracka".
Meeen... allt för konsten.
Min solo som jag sjöng var inte riktigt färdigtarbetat, men det kan bli bra någon gång bara låten får sätta sig.
Kyrkokonserten kunde inte anklagas för att ha varit speciellt välbesökt, men man fick vara nöjd!
Nöjd var jag dock inte när jag skulle tanka vid KEA-Market.
Jodå, jag var nöjd över att pumparna fanns, men DET VAR JU BECKSVART!
...och jag hade glömt min mörkerkikare som de skickat åt mig från NATO!
Inte mera sjunga nu förrän "Hej tomtegubbar".

fredag 10 december 2010

Ton på städningen och hunden.

Jag skall iväg och sjunga ikväll, men först måste jag städa. Det går inte att komma undan varken det ena eller det andra. Nervöst hispig går jag omkring och småövar.
Jag börjar städningen (poco ritenuto), lite återhållsamt, det är ju inte så roligt.
Sedan blir det( a tempo,) normal takt. Man har ju gjort detta förr, det går av bara farten liksom.
Nedre toaletten... hinner jag den? (poco ritenuto igen) nej hinner inte ... ( a tempo, då)
Men herre Gud vad damm under byrån!!! (crescendo!!!)
Det gick fort att fixa. Sedan bara hallgolvet kvar. (allargando) Sakta och brett med moppen, mera majestätiska rörelser därefter tvätta moppen i (quasi a tempo) ungefär i normalt tempo.

Mitt i all städning och övande rymde hunden ut och jag rusade efter och vrålade tillbaka honom med min myndigaste stämma.... utan att tänka mig för. Det var som att dra med ett rivjärn i halsen. Svider ännu lite och man kan misstänka att stämbanden ser ut som trasmattor.

Så dumt av mig, men annars hade jag gått omkring just nu och letat efter den där förnicklade ... söta raringen Bruno!

Jag mötte Fredag.

Inte ett liv i byn!
Det slitna uttrycket att man "ser inte ens en katt" är befogat att använda. Posten kom klockan 11.00. sedan... ingenting..... och sedan ingenting.
Ändå är jag inte helt ensam, det vet jag. Det kryper längs ryggraden och kittlar i näsan, jag har aningar . Någon smyger runt knutarna.
Var inte oroliga!
Det är bara Fredag!
Som vanligt har han lämnat spår efter sig.

Dessutom har han sin polare Marty med sig.


Han heter Feldman i efternamn och är en inbiten HIK:are.

torsdag 9 december 2010

Att vara en vinnare.

Allt ljus på min vinst!
Det är bäst att vara pessimist, att inte ha så höga förväntningar.
Snacket om självuppfyllande profetsia är bara just SNACK!
Om man tror att det skall gå bra så går det ändå åt pipan...
(Har ni blivit deprimerade nu och gråter en skvätt?)
Därför köper jag lotter med hela min tro på att "där for de pengarna, må de göra nytta" och sedan en axelryckning.
Men, JAG VANN! Jag vann en enriskrans!
Och inte vilken som helst! Nej då!

Om jag inte är felunderrättad så har den sina rötter på Kökar!
Detta är ingen vanlig Möööörbykrans, eller Kattby-, eller Mångstektakrans, nej riset har växt i en nordsluttning med det dånande havet som granne där enen varit tvungen att tränga ner sina sega rötter i den grågranitens sprickor där damm från medeltida munkar gett näring åt det kraftiga riset tillsammans med fiskstinna måsar som kryddat med sin guano. Det är min krans det!
Kort sagt, jag blev glad över vinsten.
Jag brukar annars själv göra kransar av allt möjligt som är grönt, inte bara av enris, men i år...
Stövelskaften räcker ju inte till!! Pulsa, pulsa, pulsa, svära, svära, svära!
Ja, jag känner mig som en vinnare!

onsdag 8 december 2010

I skuggan av vårt hus.

Medan mina vuxna barn växer upp passar jag på och tar en bild av vad som skapas i dessa julens bråda dagar.
Jag trodde jag sett min sista snögubbe på gården, men hur fel kan man ha?
Ändå ser han ut att vara tillverkad i all största hast! Var är moroten och knappögonen... och ingen halsduk?
Denna stackare står nu ensam och fryser om halsen i skuggan av vårt hem, utan själens speglar och luktsinne.
Om jag skulle göra en barmhärtlighetens insats idag och ge sinnen till gubben Froste...
Då kanske jag får ett glest småstensleende från honom.... och vem vet?
Han kanske "mejkar maj däj"!?

Bringa ljus över det hela.

Nog kom den överraskande vintern.
När jag ser ut genom fönstret kan man tro att det är februari med knallblå himmel och gnistrande snö.
Det är bara att gilla läget.
Gör man det, färdas lite medströms med vintern så skall det väl gå att komma hel ut på andra sidan drivor, tjocka isar, snålblåst och hutter.
Eftersom min "vardagsblogg" skall upphöra så får "sommarbloggen" ta över.
Nu bara MÅSTE jag lära mig alla trix och möjligheter som finns på blogspot för att det skall bli bra.

Jag känner att jag delar ödet med min lykta som står på, just det: Lyktstenen!
Något insnöad alltså.

tisdag 7 december 2010

Vakna nu sommarbloggen Hohhooo!!

Torp och hav har legat i ide under den hastigt påkomna vintern.
Nu skall jag borsta bort snön från den och se vad jag hittar.