Ekiperad... längst ner.

Jag har köpt nya arbetsskor.

Lite onödigt...





De gamla som var så fina och hela....

Soffsnack.

Det är fredagskväll och "På spåret" är slut och jag, dotran och maken är lite vilsna i vårt tv-tittande, så vi ströklickar på kanalväljaren.
Då kommer "let´s dance" fram i rutan naturligtvis.
"Är det någon sorts tävling?" undrar maken som mest ser på nyheterna och sporten på TV.
"Jaaaaa!" (dotran och jag i kör med en fnysning efteråt.)
"Jaha." (tystnad)
Dotran: "Nu skall Anders Bagge dansa."
Maken: "Vem är det?"
Jag: "En musikproducent och kompositör... han har skrivit åt Madonna, Celine Dion, Santana...
mest är han känd i Sverige för att vara jurymedlem i ett annat tävlingsprogram som kallas "idol."
Maken: "Det känner jag till... jag har ju aldrig förstås sett ett program, men... jahaa,, så han (Bagge) är med i juryn?"
"Jaaaaa." (kör)
Maken: (ivrigt) Nej men se Björn Ranelid!!
Jag: Vah, känner du till Björn Ranelid?
Maken: Jovisst för tusan... han var allsvensk fotbollspelare i Malmö FF, inte länge... runt decenniumskiftet 70-80."
Jag: (storögt) "Har HAN spelat fotboll???"
Maken: "Va, visste du inte det? Har han gjort något annat då, menar du?"
Jag: "Han skriver böcker nu för tiden."
Maken: "Jahaa..... (Tystnad... sedan...) Det där namnet Tony Irving känner jag igen, jasså, han ser ut så där...
Jag har ordnat något papper för honom när han jobbade på båten... (maken jobbade tidigare på rederi)... jojo, det stämmer! Det var något dans som det handlade om då också...

Begränsningarna,

Jag såg på "Stjärnorna på slottet", detta snapsprogram,  i lördags. Det var Marie Göranssons dag. ( M.G. en duktig dramatenskådespelare som mest gjort sig känd som den ännu större Jan Malmsjös hustru och för sin roll i "Beck".) Hon påminde om en "ståuppande östermalmsfru", svängde friskt mellan klass och clowneri.
Det var inte detta jag ville ta upp, utan mera det att hon berättade att hon trott sig kunna sjunga bra, var helt säker på det, men det visade sig slutligen när någon brutalt berättat sanningen för henne, att så var definitivt inte fallet. Hon sjöng faktiskt riktigt dåligt!
Självkännedom, självkännedom!
Nu börjar jag närma mig 50 och börjar få lite grej på vad jag kan och vad jag inte kan... tror jag... för det jag inte fortfarande har självkännedom om gällande mina begränsningar, så går jag ju fortfarande omkring i min villfarelse och tror att jag KAN!

Jag ställer ogärna upp som organisatör för något numera, det gjorde jag förr för jag trodde jag kunde, men med åren har jag märkt att kryllar av människor runt mig som har 10, nej 100 gånger bättre förmåga att organisera. Detta har gjort att jag leder mest allsången... om det behövs...

Jag lagar inget vidare mat, det trodde jag förr, därför att jag trodde att man av automatik ärvde den gudabenådade gåvan som finns i de "ledsörska matlagningsgenerna" (ledsöra=släktgård). Näpp!
Just jag blev muterad och tror mig kunna bränna vid kokta ägg.
Detta har gjort att jag vid knytkalasmiddagar får uppgiften att hacka salladen... och leda allsången då.

Vissa sanningar har jag velat hålla lite hemliga tex.att jag inte kör bil något vidare bra, är faktiskt ganska dålig... i stadstrafik... urusel.
Kors vad det vimlar av bilar idag, färggranna, och en massa människor med konstiga frisyrer och en ny skylt plötsligt (inte trafikskylt för de missar jag oftast, utan en skylt om en resa till Norge) och i radion säger man att det skett en jordbävning i Miami. När man under samma sekund upplever detta... hur skall man då dessutom kunna framföra ett fordon utan skråmor? Med åren har även garageporten smalnat av med 50 cm PÅ BÅDA SIDORNA!
J..lars! Därför kör jag mest på byvägarna och leder allsången i bilen.

Jag har varit på konstläger i tron att jag kunde måla... "ja jösses, smack, smack,"... som björnen Baloo brukar säga och ruska på huvudet när han ser det dåliga resultatet.
Jag har för mig att jag ledde allsången på lägret iaf.
Denna termin har dotran konst och teckning på schemat i skolan. Efter första lektionerna så kom hon hem och tankfullt sa:
"Mamma, jag ritar nog inte så bra..."
Hon hade tydligen förstått sin begränsning, jämfört sig med andra och insett att där låg hon i lä.
"Man behöver ju inte kunna allt" sade jag tröstande. "Dessutom är det bara brist på fantasi som kan hindra en konstnär att uttrycka sig."
(detta medan jag torrkokade potatis och försökte hacka sallad och jag tänkte för mig själv...)
Nu börjas det för henne!

Nu ...vardagen i centrum.

Det är inte fel med att det inte saknas dramatik i min vardag, det är inte därför jag varit lite slö med mitt bloggande.
Snarare är det energilöshet i kombination med bortslarvad karta och kompass i livet, som är orsaken.
Kan ändå meddela att jag har börjat jobba dagtid och denna "annorlunditet" vimsar till det ordentligt.
Plötsligt har jag arbetskamrater runt om mig som jag måste klura ut hur fungerar, på samma gång som nya rutiner skall bankas in i skallen och dessutom i den röran skall man göra en insats, en insats som man hoppas att arbetskamrater och jag själv är nöjd med.
Visst är det roligt!
Men, känslan av att inte ha överblick över skeendena i arbetet oroar mig, jag kan inte bedöma om mitt arbetsbidrag är tillräckligt.
Sedan skall man dessutom knöka in sig i rangordningen.
"Men, ...ett sådant gammalmodigt tänkande," tycker ni..., men jag är övertygad om att detta djuriskt urtida beteende finns mitt ibland oss och får oss att jobba bra i grupp.
Det är naturligt att yrkesskickliga arbetare blir en gruppledare, om de vågar utnyttja detta facto.
Själv tror jag att jag ligger lite över mittenstrecket i denna grupp. Inte för min yrkesskicklighet och organisationsförmåga (denna förmåga kan brista grovt) utan mera för min munglapphet. Jag snackar till mig min position genom att delge mina åsikter. Alltid finns det någon tystlåten person som kanske har haft en bättre eller kanske lika bra åsikt som tänkt "låt gå då för det, bara jag slipper tramsa".
Sedan kan ålder ha betydelse.
Nu lämnar vi detta.
Jag sitter här framför datorn och sneglar lite surt då och då på almanackan bredvid mig.
Den är fylld av komihågnoteringar och klockslag.
Jag vet redan på förhand att jag kommer att "faila".
På lördag infaller en DESPERAT situation. Klockan 11.15 bör jag vara på tre ställen och detta håller i sig till kl: 17.00. som eg. är middaglagartid. Denna lyx som att laga middag får jag ta och glömma.
Lyx och lyx.... i  hemlighet är min familj glada över min frånvaro från spisen.
Jag har denna vecka lyckats torrkoka,( i ångkastull,) potatis och även vid ett annat tillfälle kokat potatis för lite (samma j...la ångkastrull)... och bränt vid en mannagrynsgröt.
Vad kan vi säga om det?
Att dagdrömmeri och tidsnöd är oförenligt med  matlagning.

Kärringhalka.

I morse slirade det ordentligt!
Jodå, värre än vanligt denna gång.
Det var ondskefullt halt på vägen mellan mitt jobb och hemmets förstutrappa.
Dagens definitivt längsta utandning skedde när jag vred av bilnyckeln och jag och bilen var hela i garaget.
Trots att pickuppen hade fyrhjulsdrift påkopplad så gled den som en tvål på vått golv.
Den har sprillans nya däck... allrounddäck UTAN dubb. I den första korsningen kom jag med sidan före.
Hundra meter därifrån stod sopbilen i diket.
 Vägen sluttade en aning och den hade troligtvis bara kanat av, även den med sidan före.
Det finns en backe med kurva och lutning mellan mig och jobbet.
I say no more!
Jag kom upp med nöd och näppe för jag hittade en rand av sandkorn vid dikeskanten. Gulp!
Jag ringde min mamma som inte är så kvick på benen mera och hotade henne med repressalier om hon ens tänkte på att gå ut.
Inte tass på utsidan av dörren!!! Inte postlådan, inte fågelbordet, inte komposten!
Igår körde min son till Borlänge genom halkvarningens Uppland, på motorvägar med höga farter.

Man kan inte gå och oroa sig sjuk, men nästan...

Läst i mellandagarna...

Om Dan Brown var en man ifrån norra Geta och den mannen hade skrivit  "Den försvunna symbolen", då hade jag sagt:
"Vilken fantastisk bok!"
Men nu kommer han inte från Geta... nej Dan Brown är faktiskt Dan Brown och han har skrivit Da Vinci Coden och har man gjort det... då är förväntningarna skyhöga på hans alster.
Denna gång befinner sig Mr Langdon i Washington och blir där motvilligt indragen i en gåta där det gäller att hitta en port för att kunna förvandlas till Gud. Denna hemlighet övervakas av frimurarna.
Halva boken består mycket av dialoger typ:
Någon: "Det finns ett mysterium!"
Langdon: "Nääää, det finns det inte... men var är min kompis?"
Sedan blir det en massa forskarsnack... för att  i mitten av boken bli riktigt spännande med en vansinnig mördare som krydda.
Slutet: Teorisnack och ett rosa ljuvt skimmer läggs över Washingtons skapare och frimurarna och människans egen förmåga.
Om man gjort väldigt mycket research så kan man nog inte hålla sig från att stoltsera med sin införskaffade kunskap och klämmer gärna in det i sitt skrivprojekt. Detta på bekostnad av bokens personligheter som blir lite tråkiga. Okey, den CIA utsända lilla kinesiska kvinnan med blixtrande intellekt och sviter av strupcancer var faktiskt så udda att jag blev charmad.
Snacka om att hon har amerikanska drömmen emot sig.
Kinesisk, ful, medelålders kvinnlig flykting med handikap.
Vad kunde ha varit värre?
En mexikansk medelålders muslimsk, ej Stanfordutbildad, kvinna med dåliga tänder?
Men ändå... med ett självförtroende och naturlig pondus som får generaler att darra.
Tomten finns!
Således, hur kan man sammanfatta?
Jo, det gick åt en oherrans massa chokladpraliner medan jag läste och titt och tätt klämde jag in en "strip" ur 47:an löken för att den riktiga julkänslan skulle infinna sig.

Ett lika oorganiserat nattduksbord som sin ägare.
Observera att boken Rekviem är gnagad i ena hörnet,  av bokskorpionen Bruno.
Sablars byracka!

Epifaniadagen ... or what you will.

Då har man jobbat och sovit bort hela trettondagshelgen medan snön yrt och pinat på runt stugknuten.
Däremot så fick jag vara ledig denna helg. Det är ännu fyra dagar till tjugondagknut. Före 1700-talet hade Knut namnsdag trettondagen men flyttades senare till den 13 januari. För min del hade han gärna kunnat få stannat kvar, men istället har Harry!!  namnsdag... jag har ingen aning om vad de tänkte då på 1700-talet... hur gick snacket??
Vi flyttar på Knutte och petar dit Harry istället... Kasper, Baltasar och Melker var inte att tänka på... nä nä... de kom ju med guld, rökelse och myrra till den lyckliga familjen, men  fick de namnsdag på trettondan? Näää det fick Harry!
Kanske Josef blev lack på de där stjärntydarna för de hade ju före de kom till Betlehem varit på besök vid Herodes hov och sladdrat om att det fötts en kungason i landet.
Herodes blev rädd om makten och lät mörda alla nyfödda gossebarn.
Fyyyy! så får man inte göra. Nu fick den stackars familjen hastigt dra till Egypten. Tur att de hade fått lite reseguld av de tre vise männen... eller hur många de var...
Varför får ni denna lektion i biblisk historia??.... jo jag fick för mig att jag skulle läsa om Shakespeare och täppa till det mörka hål som jag besitter då det gäller kunskap om denna författare och hans pjäs "trettondagsafton" och halkade förstås då in på själva "grundmyten".
Det visade sig angående Shakespeares pjäs att den inte alls handlade om trettondagsaftonen vilket ju var en aning tippat. Nej siddu, det är en förväxlingskomedi om en tjej som hette Viola som led skeppsbrott och flöt iland och väl kommen iland så lurade hon i gänget att hon var... sin egen bror. Jahajja, undra på att det blir trassligt!
1601 hade den premiär iaf. Den hette då "Twelfe Night, Or What You Will."

Moment:: Risk!

Allt var så trevligt! Vi var som vanligt många vid middagsbordet och högljutt och livligt var det dessutom i skenet av de levande ljusen i kandelabern. Som ett tecken på att de stora helgerna nu går mot sitt slut brinner ljusen nu med bara korta stumpar och jag drabbas en kort stund av en känsla av vemod och tar därför en bild av ljusen efter att jag dukat av bordet.
Efter att ha fått en släng av "paltkoma" lägger jag mig på soffan och blundar lite... inte länge... istället bestämmer jag mig för att gå ut och gå bort tröttheten tillsammans med maken.
När vi äntligen klätt på oss alla ytterkläder och just är på väg ut ser vi ljusstaken.
Den var på väg att lämnas brinnande i ett hus med en ovetande 13-åring.
Man skall tänka efter... före!
Det är nog inte det enda "ganskanäratillbud" under helgen.
Jag tycker faktiskt att det är ganska få bränder med tanke på hur mycket brinnande ljus det finns.

Med största sannolikhet har skådespelaren Per Oscarsson och hans hustru omkommit i lågorna denna jul.
Kanske var det så att han mätt och trött gick och lade sig med brinnande ljus kvar på bordet. Kanske hade han suttit och lagt sista handen vid sina memoarer som han tydligen arbetat länge med, medan ett flitens ljus brann rofyllt bredvid...
 Det behöver inte alls vara på det viset, det kan lika fort vara el-fel eller en vedspis, möjligen en skorsten som är orsaken.
Det är tragiskt och jag känner stor medkänsla för de anhöriga.
Vart jag sist och slutligen vill komma med detta inlägg är:
VAR FÖRSIKTIGA MED ELDEN!

Det går så lätt att glömma.

En avvikande jul och ett traditionellt nyår.

Så var det då nyårsdagen. Gott Nytt År förresten!
Julstjärnorna ser lite slokande ut i sina krukor och granen släpper några barr då och då.
Det mesta helgstohejjet verkar vara över nu och vi återvänder så småningom till det normala.
Jag har haft ett litet blogguppehåll för jag tappade lite styrfart då vi fick sorgebud på självaste julaftonen.
Den sprittande julkänslan ville inte infinna sig fast vi gjorde vårt bästa i en situation som var oåterkallelig.
Dessutom jobbade jag hela julen...
Direkt efter att jag gått på ledigt for vi ut till torpet.
I min stora utmattning så glömde jag att ta kameran med, men jag kan berätta att vi skottade snö, bar ved, eldade, åt, sov och läste julklappsböcker.
Vi kom hem något helare än när vi for.

Nyåret blev traditionellt då istället.
Middagen som åts med vänner är en återkommande tillställning.
Barnaskarorna har minskat betydligt. (nu tre stycken)
Resten är vuxna och firar på annat håll.
De barn, eller rättare sagt yngre tonåringar som var med, var ute och "fjuttade" med kinasmällare och det ymniga snöfallet kunde inte hindra dem till det.
Vi skyndade oss hem ganska snart efter tolvslaget innan vägarna blev alldeles ofarbara, för det var då ett JÄKLA snöande denna vinter!

En dotter i snöfall klockan 00.11. 010111.