onsdag 30 november 2011

Det blida vädret.

Man kan inte fatta att fotot är taget den 30 november...

 ...speciellt om man beaktar hur det såg ut i fjol den 30.11 !

I vår hörna av världen så kan man ha stora variationer i väderleken.
Eller man kan ju säga som så att ... eftersom man ofta temperaturmässigt rör sig runt fryspunkten så syns det mycket mer när tempen sjunker tio grader. En nederbörd när det är fem grader +,  avviker mycket i utseende om man jämför med en nederbörd i fem grader -.
Min hemmagjorda teori är att det ser ganska lika ut i Östra Sahara om det är 22 grader eller 32. 
Men, vi får nog kyla skall ni se!
Jag spår att den 6 dec. kl: 07.30. så har vi snorhalka på vägarna och vi står och svär över att vi måste skrapa bilen fast vi inte har tid, för vi måste köra försiktigt... eller hamnar i en bilkö där den som är först kör SJUKT försiktigt.
Så mitt råd:
Den 5 dec. på kvällen går ni ut och kopplar i motorvärmaren (om sådan finnes) och nattar bilen med en filt över vindrutan. Bege er från hemmet 5 min. tidigare än vanligt.
Se upp i backen!
... säger "Väderhäxan".

Filmtajm!

Den nya filmen TÖFTÖFÄRJAN spås bli en kassasuccé.
Orsaken till detta sägs vara den enastående skådespelarinsatsen och det lyckliga slutet.
Inte ett isberg i sikte!

Going slightly mad

... som Mercury sjunger.
Någonstans i huset piper det!
Det finns någon liten (liten, tror jag bara för att jag inte hittat den förstås) elektronisk apparatrackare som  har pipit lite random sådär, nu och då, under hösten. Min förhoppning har stått till att ljudet skulle upphöra av sig självt, men ICKE!
När jag är på nedrevåningen hör jag ljudet från övrevåningen och vice versa. Det är som om ljudet flyttar på sig och det borde verkligen inte en sund människa uppleva.
Det får mig att tro att det är en begynnande galenskap på gång (att min hjärna skapar pipet, vilket känns en aning allvarligt) eller om pipet är orsaken till att nerverna släpper. Ett klart "moment 22" fall det där...
Oftast tycker jag ändå att ljudet kommer från den utflyttade sonens rum. Det skulle i så fall ge en viss logik i min förvirrade pipvärld för han är något apparatfallen. (ord skapad av grundordet "krackelfallen").
Kanske röjandet inför julen kan resultera i att jag hittar pipgrunkan eller bara acceptera, leva med det...

tisdag 29 november 2011

Ställde mig på vågen.


1 km: Tipp tipp tipp tippetippe tipp tipp tipp tippetitipptipp...
2 km: Tipp   tapp tipp   tapp   tapp tapp   tappetappe tapp....
3 km: Tappetappflunkeflunke flunk  ...flås flås stööön ...flunke  flås flunkeflunk...
4 km: Akut pissnödig! Tappetappetappetappetappetappetappetappetappetappetappetappetapptappetapptappetappe...
5 km: .... och den svenskdesignade sillburken från 60-talet vill jag skänka min systerson och tillika gudson då reliken härstammar från hans farföräldrars hem... övriga jordiska ägodelar efterlämnar jag till arvingarna att dela rättvist och med hjärta...

6 km: Ser huset... vill bara heeeeem....Host väs host väs väs *förundrad* jasså det är sådäär en bit lunga ser ut...
Slutsats:
Om man skall ägna sig åt för kroppen ansträngande idrottsutövningar skall man uppehålla konditionen med upprepade lämpligt långa träningstillfällen.
Inte flåsa omkring  i hysterisk medelålderspanik med för stor tilltro på ork och framför allt för stor kropp.

måndag 28 november 2011

Foto.

Det finns inte så många foton tagna på mig, men här är ett:

Här är jag på väg till jobbet!

Året runt.

Så var det då denna tid på året igen. Man får hålla den jungfruliga nya miljökalendern i handen igen.
Den är fin... och DYR... har jag förstått, genom det granskande mediet, Ålandstidningen.
11.800 sköna europeiska flis.... av det skall Ålands landskapsregering bevilja stöd för 30% av kostnad el. om högst 3540 e.
Det kan ju vara förargligt för de som gått ur MISE och ändå måste vara med och betala kalendern, UTAN att få en kalender hemskickad. Jag betalar uppgivet i både MISE och KLARA.
Som plåster på såret måste jag ändå ge en eloge till skaparna och idékläckarna bakom kalendern.
För det första är det ju genialt att sprida sin information i kalenderform. Man behåller den ÅRET UT, ser på den varje dag! Lysande!
Istället för ett tråkigt infoutskick som blir återbördat till MISE ganska omgående.
Den är skön att känna på (inte blank och kallt slibbig som fina tryck kan vara) , dagarna har föredömligt stor tom ruta att göra anteckningar i. Bilderna är humoristiska och genomtänkta.
Fotot är gjort av Mona Segdi. Jag som inte kan så mycket om foto måste säga att jag är imponerad.

Denna bild skulle man kunna ha som poster. Kul!

söndag 27 november 2011

Jo åsså....

Jag fyndade ett vårutomhusblomsterarrangemang (vilket ord). Jag skulle kasta det på komposthögen när jag såg att en växt, någon sorts ris hade överlevt sommaren. Jag tog in bunken och julpiffade till den lite med mossa och en cypress och ett palettblad.

Mmmmm, inte så pjåkigt enligt mig själv. Egentligen inte svårt att göra vackert med växter och blommor.
Maken kom också hem med nya elljustakar till köksfönsterna. I gjutjärn förstås, liksom mycket annat i vårt kök.

fredag 25 november 2011

Det artar sig ändå.

Så haver jag tvättat fönster! På ett vis är jag glad att detta är gjort och på ett annat vis bitter över att det slutade med ett visst mått av misslyckande.
Det bottnar sig i vår faunas galenskap.
Förklaring följer:
På sensommaren fick en blåmes orrspel och attackerade vårt fönster ideligen under EN HEL DAG!
Ibland stannade den upp och häschade, men genast när orken kom tillbaka så satte den igång igen.
Med galenskapen lysande i sina ögon dreglade den på glaset. En stor lång kräka blev det till slut på rutan.
Jag borde naturligtvis ha stoppat den innan den föll död ner till marken, men jag tänkte att "den slutar snart" vilket den faktiskt gjorde när skymningen föll.
Fläcken tar jag bort senare...
Jag brukar ju nämligen inte lägga mig i blåmesars psykiska ohälsa, men det fick jag ju grymt ångra.

Jag har efteråt tvättat fönstret flera gånger och FLÄCKEN GÅR INTE BORT!
NASA borde ta prov på blåmesars saliv. Vad innehåller det för enzym som inte går att nöta bort?
Blanda blåmessaliv i rymdraketers målfärg. inte ens när raketen bränner genom atmosfären kommer det att vara ens en litet sotmärke på den... bilars lack skulle inte kunna repas med detta enzym i. Jag bör genast ta patent på detta fenomen. Grrrrrr...

Som sagt så har jag tvättat fönster och hängt upp... vad skall man säga?
En rysk folkdräktstjol?

Men jag får väl skylla mig själv om jag köper gardiner för 12 e på Sparhallen.


Burken med "HOT PAPRIKA" som jag fick av maken som nyligen varit till Ungern fick bli på fönsterbrädan.
Julröd är den och passar bra ihop med de slaviskinspirerade blommorna...

kan tänkas...

torsdag 24 november 2011

Mosslummerkrans.

Troligen tusentals bloggare i norden tar i dagarna foto på sin egenhändigt tillverkade dörrkrans och stolt visar upp den på sin blogg.
Jag skulle ju vilja vara annorlunda, egen, inte så förutsägbar, men det blev inget av med det,
för här kommer bilden.

I år återanvände jag fjolårets stomme och (mitt snåla åbäke) även metalltråden. och bjällran. Pärlorna låg och skräpade i en låda... tja, vips så var den klar. Pris = 15 cent kanske.
Med flit har jag gjort den rufsig och lite ojämn... precis som jag själv.
Jag skall göra en enriskrans lite senare.
Personligen så äger jag ungefär 4-5 väldigt små enar. Det blir inte till att knapra och klippa på dem, det skulle inte ens räcka till en krans.
Nej, det blir som alla andra år att jag hämtar ris från någon annans enbuske. Jag vet inte vad som gäller för regler enligt allemansrätten.
Gran får man inte ta, så samma gäller säkert för en hel en, men om man nu tar bara kvistar, hur är det då?
Jag brukar välja lite fula enar och absolut aldrig pelarenar.
Så nu vill jag rikta ett tack till alla markägare som i flera år hållit mig med enris.
Jag är så tacksam för vår unika allemansrätt. Må den fungera i många år ännu!

onsdag 23 november 2011

Kakel och klinker.

... nu går vi ut på kakeljakt nu skall vi ut och kakla... lalalalla!
Helt otroligt! Maken gick med på det!
- Ja, du får bestämma du! (Vad jag tycker OM när han säger så.)
Vi stod bland travar med olika kakel- och klinkersorter och vi hade kokat ner antalet till några få plattor som stod placerade framför oss.
Jag pekade stjärnögt på en platta.
- Däään, visst, eller hur??
Han var väl inte sig själv eller så gick han på min beskrivning om hur otroligt läckert det kommer att bli.
Hoppas han inte får ångra sin velighet en dag.

Så, nu ut med allmogepaneler och romantiska små blå mosaikbitar (eg. redan ute om sanningen skall fram, men stilen kommer ICKE igen)
...och in med rost och nedbrytning.

Akta er!

Jag har nu funnit det ultimata skyddet mot tafsare på krogen.
Ficktjuvar under julhandeln och andra skumraskpersoner och slödder lär också hålla sig på avstånd.

Jag har redan satt fast den på aftonväskan... redo för kommunens julfest!

tisdag 22 november 2011

Slut på potäter.

Idag har vi ätit upp de sista potatisarna av egen skörd. I år lyckades jag riktigt bra i motsats till andra år som varit typ nödår, ...några magra skorviga kulor bara.
Så det blir definitivt att upprepa årets succé nästa sommar, om det nu är möjligt.

Denna sådd blev däremot inte vad jag hade hoppats på.

måndag 21 november 2011

Sådär ja...

Precis när man hade bestämt sig för återhållsamhet vad gällande köpandet av glansiga tidningar kom reklamutskicket från Lisco.
Just när jag redan såg för mitt inre öga hur de extra insparade pengarna låg på börsbotten så.... DUNS!
Ett förföriskt och åtråvärt smörgåsbord landade i min postlåda.
Jag öppnade utskicket lite förstrött och blev genast intresserad.
Redan på första sidan kunde jag tänka mig att köpa en del av de presenterade böckerna... och sedan på nästa sida och nästa...
Sanning: JAG VILL HA ALLIHOP!!
ALLA deckarna, precis alla, Jan Guillous "Brobyggarna", "kor en kärlekshistoria" av Åsa Ottosson, hundböcker, livstilsböcker, heminredning...
Jag vill även lära mig att virka robotar och virka in en fåtölj i små färggranna rutor...

Jag tror att jag klarar mig utan "boken om Stig-Helmer" och just nu är inte barnböcker så lockande, men Herre Guud! "Julboken" av Kristina Strand... vita hyacinter och vita julrosor  i en vit flätad korg på omslaget....
Stööön.... gurgel....

söndag 20 november 2011

Tintin och jag.

Jag vet att jag borde skriva något smart, analyserande, reflekterande om filmen Tintin och Enhörningen, men jag misstänker att mitt förtroende är svårligen skadat då jag väljer att sätta in en bild på mig själv med två tjock TV apparater framför ögonen.
Jag tvingade några barn att komma med mig på Bio så att mitt besök blev rättfärdigat.

Ja filmen gick i 3D... vad trodde ni?

Betraktelse.

Idag är det söndag och vad passar väl bättre än att skriva en betraktelse?
Det är ju det vi bloggare gör mest av allt egentligen... betraktar.
Man kan ju förledas att tro att ett blogginlägg föds när man sätter sig ner vid datorn och trycker på "inlägg", men så är det inte.
Planen finns oftast klar i skallen, det finns en tanke bakom.
Vi har betraktat vår omvärld, oss själva och troligtvis redan bestämt oss för hur vi skall framställa det för andra... i skriven eller bildform redan när vi sätter oss ner vid datorn.
Det gör att bloggaren ser på sin värld med kritiska ögon om det så gäller barn, hem, röda skor och designade väskor, mat eller humor.
- Jasså, du fördriver tiden med att blogga du! (med underton att blogga är något värdelöst som man kan syssla med när allt annat av värde är redan gjort och fritiden som blir över, den tid man slår ihjäl för att inte gå under av leda ,kallas blogga).
Ja, min fritid går bl.a. till det, men i gengäld får jag en eftertänkt syn på vardagen och mig själv och andra.
Såååå...

Som alla andra så röjer och sorterar man ibland. Det måste man göra för att inte gå under i det som vi människor samlar på oss. Jag städade undan tidskrifter och kunde då konstatera att maken och jag har en gemensam last.
Vi köper alldeles för många tidningar och flaschiga magasin, utan eftertanke, utan vips... så åker det med en tidning i inköpskorgen.
Aj, aj!
Den insikten tog jag till mig och vände och vred i tanken på detta facto.
Om jag inte var en bloggare kanske detta skulle ha gått mig förbi, men nu blev det istället ett hårt grepp om handbromsen.
Världen svälter och vi förköper oss på dyra tidningar!
Och skulle det finnas någon planering, någon måtta, så kunde man kanske fördras med det.
Jaha, då har man liksom dessutom köpt dubbelt. Se bild nedan.
Tidningen med det gula huset vet jag att finns en dubblett i torpet.

Skämmes på mig. Vårdslöst inköp av magasin!

lördag 19 november 2011

Har du läst?

-Vilka böcker av Anne Holt har du läst? Frågade en medresenär när jag satt på en färja och läste.
- Öööh..... (jag tittade på raden av böcker som hon skrivit tidigare som presenterades i början av boken)
- Den, den, ....den, trorjag, eeee... möjligen den där... (jag pekade med fingret).
- Jag har läst alla, sa medresenären, - en underbar författare, man fångas av tanken hur mycket som är hon själv och hur mycket som är påhittat om huvudpersonen... hennes beskrivning av homosexuella.... bla, bla, bla... ...ååh, jag bara MÅSTE gå med i en bokcirkel igen! ...avslutade hon.

Vad är det med mig, tänkte jag efteråt?
Varför blir inte jag sådär upprymd av nordiska deckare mera?
Jag minns första boken jag läste av Liza Marklund, åååh, vad jag tyckte den var bra!
Hon hade blandat egna personliga problem med yrke och spänning och avslutade med ett överraskande slut.
Precis som Anne Holt, Mari Jungstdt, Anna Jansson, Camilla Läckberg.
Nu såsar hjältinnornas sociala liv ihop sig. vem var gift med vem och vem var far?
Och i vilken bok hade jag läst...  sås, sås, sås?

Nu vill jag bli överraskad igen!!


Anna Holt gör ett gott arbete, nyanserat språk, mordmotivet är skapligt udda, ingenting att klaga på egentligen, men hur lätt är det inte att glömma vad barnen hette och svärfar och vilken mat som gillades och vilken sexuell läggning som vankades?
... eller vice versa.

torsdag 17 november 2011

Dags igen!

Just när man skall gå på några nattskift är det dags för helvetesmaskinerna att inta gård och hem.
De kom sent på kvällen insmygande.
Haaaa! "Känn dig ambushad"!

JR Ewing... nu får du väl ta och skärpa dig. Hur många gånger har jag sagt åt dig att det FINNS ingen olja bakom mitt hus?

Jodå tio meter från mina öron och kropp som försöker sova, borras det idag.

170 meter rakt ner i berggrunden.

tisdag 15 november 2011

Utmanad.

1. När ingen ser eller hör mig är det verkligen synd om dem. Jag menar... vilket enastående tillfälle att få umgås med en trevlig människa som jag missar de inte?
2. Jag går aldrig hemifrån utan jag stannar faktiskt mest hemma. Om jag någon gång skulle slinka iväg från hemmets härd börjar jag genast kalla den nya positionen som hemma. Hemma på jobbet och jag måste erkänna att jag börjar känna mig skamlöst hemma på Hugos.
3. Min blogg heter som den gör för att jag har bytt namn på mina bloggar nu och då pga. svår personlighetsklyvning och hopplös osäkerhet och har gjort velandet till en konst.
4. Om jag vågade skulle jag berätta att jag inte håller tätt när jag hoppar studsmatta, men nu känner jag att modet sviker och min bekännelse kommer nog inte denna gång heller.
5. Om tio år kommer jag att ha en ännu besvärligare inkontinens och på allvar börja fundera på att operera om brösten som då har nått knäna.
Jag utmanar ingen eller alla... fast nog skulle det ju vara kul om Tommix nappade...
( detta är så typiskt icketommixinlägg)

Som på operan.

Och ut ur rök och aska steg Nemesis!

(opreakören vrålar och orkestern skär med stråkarna falskt och hårt som vore de av hårdaste stål mot sten)

 Strax därefter kliver självaste Belsebub in i handlingen, stor och flammande röd.
Hastigt stänger jag dörren till detta inferno och går in i köket och lagar ugnsbakade äpplen  i lönnsirap.


Juntabrudarna är på väg och komedin kan börja!

måndag 14 november 2011

Vår varma höst.

"Över bygden skiner sol i blånande sky".
Vilken höst vi har haft än så länge.
Solen sken kanske något blekt och orkade endast en kort bit ovanför horisonten, men den var där.
Jag såg den!
I väster...

och i öster.






 På vår egen tomt är det ganska skuggigt, en typisk åländsk lund, skulle man kunna säga.
Nu har jag fått löfte om att trän skall fällas (jag tror faktiskt att jag gnällt om detta på bloggen tidigare), men än så länge sträcker sig träden upp mot himmelen värre än Jacks bönstjälk.
Hmmm... kanske man skulle klättra upp och se vart man hamnar...
Kanske en ung Robert Redford sitter där uppe och väntar på mig eller Tony Curtis när han var som charmigast.
Nä det är nog bäst man håller sig på jorden, de är nog inte så bra på att fälla träd de heller.

Jag gick i alla fall ut och gjorde detta, det var ju himla bra.
Bra tänkt, nu får de som promenerar förbi vår gård något vackert att se på när de tar sin försommarpromenix.

Ja, jag vet... en par månader för sent bara.

Och nu hade jag fel igen.

Som ett resultat av vattenläckor och elände, så har prylar som legat i lönndom kommit fram i ljuset. Saker som vi inte behövt på åratal ligger uppfläkta framför våra ögon. Det gäller bara att förstå, inse detta fatta faktum.
Maken sade med myndig stämma:
- Nu tar vi en sopsäck och reder upp.
- Vah, sopsäck? Nä, så farligt kan det väl ändå inte vara, två kassar på sin höjd.
Hmmm... hur fel har man inte?
Jag vet med säkerhet att jag kommer att bli en lyckligare människa efteråt, även om jag kastade en inträdesbiljett som jag skrivit på baksidan:
Sabina 09.03.79. Helge behövde inte äta upp hatten.
Här kommer en tillminnesdragelse och förklaring...
Naturligtvis var det så att jag var för ung för krogen och Helge fixade in mig med den självsäkra försäkran att han skulle äta upp hatten om jag inte kom in tillsammans med honom.
Bort med sånt! Hej och hå!
Varsin napp som jag sparat efter barnens avvänjning.... hej och hå, där med.
Jag kan bara informera om att idag fortsätter rensningen och maken har farit för att skaffa mera Mise-kuponger. Hej och Hå!

söndag 13 november 2011

Rosor till far.


Det har blivit lite glest med fäder att fira för min del. Alla vilar de nu i den mörka mullen.
Den far vi har i huset gick lyckligt iväg i morse med sin hund till skogen på jakt. Bättre kunde det knappast bli för hans del.
Jag brukar ofta påpeka till mina barn att han inte är min far, att de inte kan räkna med att jag skall fixa någon överraskning för honom och sedan låtsas att det är de som hittat på det.
Äsch, vi brukar inte spänna oss så mycket. Man kan väl ha farsdag resten av året också, liksom lite utsmetat alla dagar, blandat med morsdag då då.
Jag vill ändå, med respekt för dessa familjeförsörjare som jag aldrig får tacka mera för deras insats, ägna dem en liten tanke och några ord.

Morfar Axel Alm.
Honom fick jag aldrig träffa. Han drunknade tragiskt en vår under säljakten. Min mamma var äldst i barnaskaran och hon var då fjorton år. Livet hade säkert blivit annorlunda i den familjen om han fått leva.
Fast jag aldrig träffat honom har han gjort intryck och avtryck i mitt liv. Otaliga är historierna och inte minst... jag sitter ofta i den utdragssoffa han snickrade... då för länge sedan.

Farfar Johannes Nordberg.
Kraftkarlen! Skrockande högljutt skratt blandat med kommandon och rörelse.
Han levde med sin stora familj nästan hela sitt liv ute på en ö i havet.
Seglade, fiskade, sjöng med kraftig röst och dansade polka med lätta fötter trots hans avsevärt stora kroppsbyggnad.
Han har myntat några ordspråk:
" Hur skall jag stå? sa lesörin när han stod brudgum." (Jag tror att detta skall sägas när man känner sig osäker)
"Är det vals eller polka?" (detta sades när han hade som vanligt bråttom, ...då till dansgolvet med en danspartner i näven som knappt hann med och knappast tacka nej heller om hon skulle fått den tanken)
"Jessus så långt ut!" (på äldre dagar oroades han mycket över sina nära, oftast över barnbarnen som gärna rodde, utan att någon större fara hotade inne i Ledsörs fladan.)

Pappa Karl Nordberg.
Honom känner jag bäst, men vet vet minst vad jag skall skriva om.
Det är liksom så mycket som finns att säga.
Sjömannen i livsfara på segelfartyg, i hamnar i Sydamerika, galeaser, bogserbåtar, fiskebåtar, isar, vapen, jakt, jordbruk och djurskötsel, snickare, hantverk, båtbyggen, dansör, sångare, vältalig underhållare...
och inte minst...far.

torsdag 10 november 2011

Inte klippt för min del.

I morse chockades jag svårt när jag kastade en hastig blick i spegeln.
Men, hur ser jag ut egentligen?
NÄR??? ...var jag till frissan senast?
 Jag lade mig visserligen med lite halvfuktigt hår och såg ut därefter, men det kan ändå inte förklara detta uteliggarragg.
Så såg jag på maken... inte ett strå på vift, perfekta kanter.
- När var du och klippte dig? Undrade jag lite avundsjukt.
- Igår.
Ingen "big deal" egentligen. Man bokar en tid och går och ondulerar sig bara.
Inte idag, (omöjligt att få tid på så kort varsel) måndag (likaså) tidag (då börjar vaket som varar veckan ut)
veckan därpå...

Kanske maken skulle kunna hjälpa mig att bli en "Alexander Bard Look a Like" så länge.
När jag googlade på fula frisyrer nyss, så kom denna frisyr upp.
 Det var ung. såhär jag hade tänkt det. Snart kommer stilpolisen och tar mig i örat, kanske blir man inburad på livtid.


Jag får dra en mossmössa på mig, för på stenar är det snyggt i alla fall.

Ögonglitterkraft.

Nu har de gått.
- Nu får det stå såhär några veckor. Hejdå!
Byggarna har rivit klart. "The plummers" har lämnat för en tid framöver. Golvtjänst har varit här och kopplat på en fläkt.
-" Fläkten är värst" eller som vi i familjen gärna säger, "det ligger i fläkten."
Detta uttalande kommer oftast när någon i släkten (oftast jag och ibland mina systrar) missförstått pga. att vi inte eg. lyssnat, pratat om något annat ...och för mycket, eller liksom... bara rusat på.












Faktiskt, så i denna skrivande stund är inte fläkten värst. Den var tystare än jag trodde, men så var det ju det här med plastväggen då.
Den var ju inte så snygg liksom.

  -Jag har varit och tittat på kakel och klinkers, sade jag till byggarna.
- HAHAHAHAHAHAHAHAHA! (rått skratt)
Jaha, det verkade ju inte ha varit så smart tydligen. Jag var något för tidigt ute kunde man misstänka.
- Januari? Februari?
- Mmmm...

Skitsamma! Det kunde ha varit värre!
För en stund sedan så tittade solen fram genom molntäcket i en sådan ljusvinkel mot vattendropparna i björkarna utanför
...att en miljard stjärnor bildades framför mina ögon, i en halv minut.
Jag blev nästan chockad över hur vackert det var.
Kan jag uppskatta det vackra runt om mig så har jag troligtvis inte gått ner i en djupare depression.
Den kanske kommer senare när kalaset skall betalas.
Hur skall det gå till?
Jag kanske skall börja skriva låtar och ta in på "stimpengar"?

(mina egenhändigt barnsliga dekorationer som hängt på väggen i toaletten)

onsdag 9 november 2011

Sådan herre sådan hund.

Bruno och jag lunchade ihop idag.

Förnyelse.

I ett decennium, minst, har jag använt samma parfym.
Ingen doftsensation har kunnat slå "min parfym" enligt min utsago.
Laura Biagiottis TEMPORE DONNA. Jag upplever att den doftar vanilj,
gräddkola, exotisk blomma ja, mest bara underbart och det bästa av allt... jag har aldrig fått huvudvärk av den. Det brukar annars vara fallet med de flesta parfymer.
Men där äär den ju!! ------->

Sedan plötsligt, (kanske jag var lite Vikinglinevinrusig vad vet jag...) hittade jag en annan parfym.
Nu har jag således påbörjat en otrogenhetsaffär.
Den gamla är ratad och den nya IN!
Och vad är det som är så lockande i den parfymen då?
Tro det eller ej, men jag tycker att den doftar som när man kokar sylt och en droppe sockrade bär har hamnat på spisen.
Bränd sylt? Tänk om det är bara jag som tycker att det är oemotståndligt?
- Morsan, hur gammal är du?? Var frågan när jag stolt kom hem med den .
- Det där är en ungdomsparfym!
DET SKITER JAG I!
Beyonce Heat!

tisdag 8 november 2011

Jaa, ja vet in´t ja.

- Myyysigt, sade maken om verandan, i ett fåfängt försök till att jag skulle tycka detsamma kanske.
Njaaa... nog finns det väl tillfällen när det varit mysigare.
Jag kanske skall sätta mig ner där med en kopp te för att riktigt njuta och  insupa atmosfären.


 Annars så kan jag meddela att rördragningen i pannrummet måste göras om.
Så "The plummers" kom  och stängde av vattencirkulationen och därmed värmen.
Resultatet av detta blev att dessa två krabater flyttade in...

...igen.

måndag 7 november 2011

Triss.

Min barndoms och ungdomskompis dök plötsligt upp här på bloggen efter att vi inte hade hört av varandra på ett halvt liv.
Även hon (M) var bloggare visade det sig och  hade tydligen gjort som trevlig vana att lägga in "triss i sammanhörande foton."
Den iden stjäl jag rakt av.... så det så!
 Här kommer min triss:

LARVIGA FORDON...

...på min gård.

lördag 5 november 2011

Blod- och energilös idag.

Nej, det var inte detta brudpar som sög musten ur mig.
Det har väl varit lite mycket så där ändå bara.

fredag 4 november 2011

Det går långsamt upp för mig

... att det faktiskt händer.

Här satt man nyss!                Här stod just en toastol.
Och Herre Gud!! mitt rutiga blåa golv!!  
OMG!!       Jag får separationsångest!


Aldrig mer, ... det är starka ord.

Jag är amputerad från mitt skithusgolv
... och här är kirurgen.

Jämnårig.

-  Hah! Jag är äldre än kyrkan!
Utbrast min mans mormor triumferande när hon läste informationen om Masthuggskyrkan i Göteborg.
Kyrkan invigdes 1908, då var hon redan fyra år gammal.

- Jag och Sickan Carlsson är lika gamla, brukade min pappa ibland säga.
Och mycket riktigt, båda var födda 1915  i krigstider och fick uppleva ännu ett krig, mindre än trettio år senare.

Båda har lämnat det jordiska, Sickan alldeles nyligen.
Samtida, men med väldigt olika liv.
Pinochet var också född 1915, men det är ju inget man skryter över direkt.
Så i Chile gick detta år en havande kvinna, i Stockholm en annan och ute på ett skär i kanten av Delet gick en tredje med sina drömmar och förhoppningar om sitt barn.
Alla tre barn nådde en ansenlig ålder och man skulle ju hoppas att Sickan och pappa härjar upp lite med den där Pinochet om de får chansen. Jag antar att han hade en ganska stor mottagningskommité redan (som han själv skapat) som ville ta en diskussion på "andra sidan".

Jag själv då? Vem är jag samtida med?
Vem fyller 50 förutom jag nästa år?
Tja, det var nog inte så hävt med stjärntillverkningen 1962.
Men, i alla fall Jim Carrey
... och Håkan Juholt, Lisa Marklund, Peter Siepen (som jag faktiskt har träffat, han hade mer smink än jag)
Demi Moore(avundsjuk, avundsjuk, avundsjuk) och
Gun-Marie Lindholm.
Jag har en liten möjlighet att bli stjärna ännu, men jag vet inte riktigt vad jag skall slå in mig på.
Tänk om Jim säger på ålderdomshemmet:
- Jag och Isebell är födda samma år, visste ni om det?

torsdag 3 november 2011

Utsmyckning.

Jag har faktiskt gått och tänkt på detta en vecka eller två, detta att vi gärna smyckar oss.
Upprinnelsen till mina funderingar bottnade i att en i vårt hus fick ett dyrt halsband och jag syrligt muttrade att "en annan får minsann vara utan".
Jag hörde om någon som målade torra älgskitar och trädde upp på ett snöre och hade det som halsband...
det är väl ett sådant man får om det bär till att bli smyckesbehängd någon gång. "mutter mutter".
Folk smyckar nu sina ögonbryn, öron, (så mycket som finns plats för) navlar, näsor, bröstvårtor, slidläppar och ollonkanter, tår och anklar... naglarna dekoreras och huden... tala inte om huden!
Det var då som självaste den, vad det skall tatueras!
Jag säger som Hasse Alfredsson:
-Låt dom hålla pååååå bara!
Någon frågade för några dagar sedan om inte jag skulle tatuera mig.
-Nej, det skall jag inte! ...för jag tycker egentligen att det är ganska fult.
-Vah? Det finns ju så många snygga, coola, vackra tatueringar...
-...och så väldigt många fula. Nopp!! Princiiiiip!

Därför drog jag först slutsatsen att smyckningsraseriet är något nytt!
Men, när jag tänkte efter...
- Vid utgrävningen av pyramiderna, stenåldersboplatsen, järnåldersgraven hittades pärlor och spännen.
Så först kom ljuset, sedan Adam, påföljande Eva, därefter kom pärlhalsbandet.
Naturfolken kan ha skräckinjagande tatueringar, men också otroligt vackra smycken.

Nu börjar det bli dags att dra en slutsats.
Är smyckning ett behov? Till och med ett grundläggande behov?
Att göra sig attraktiv, att uppmärksamma någon annan, möjligen det täcka könet... att marknadsföra sig....
Kanske handlar det om behovet av att föra sina gener vidare, reproduktionen.
Jösses!  (stora tankar) Artens fortlevnad! Det är nästan så man är på väg att tatuera sig ju.

Bruno var helt omedveten om de sköna hundralapparna han bar runt nacken häromdagen. Han hade fått korn på rådjursklövar och var inte intresserad av något annat även om han vissa tider inte verkar tänka på något annat än att föra sina gener vidare.
En pejl!
Det är grejer det! Vilka oanade möjligheter till kontroll skulle det inte kunna ge mig om jag hängde den på maken om han förirrar sig in på krog någon gång?

onsdag 2 november 2011

Back in business.

Sådär ja!
Nu har jag varmvatten och värme i huset igen!
Såhär ser den ut, pumpen.





Den gamla pannan tog VVS:arna med sig.
Vårt varma förhållande som varat i 20 år, har nu tagit slut pga. varaktig söndring och ihållande inkontinens.
Nu gäller det bara att orka betala el-räkningen.

Tänk om det blir fel!!

Jag tyckte att de var så fina när jag beställde dem, en solig dag inne i Mariehamn. De lyste varmt terracotta och såg lite buckliga ut, inte så fina utan mera oslipade som jag själv.
Benders Antik Terramix.
När de kom till vår gård upplevde jag dem som endast grå och ofärdiga.
Vad har jag gjort???
Tänk om det blev fel!
Tänk om det kommer att se ut som om vi packat ut en hög betong framför trappan!
Neeej!!
Jag önskar intensivt att maken var hemma så jag fick ventilera  saken.
Någon sten är röd (terra) men de flesta verkar vara gråaktigt sotiga.
Vet jag alls vad jag håller på med?