onsdag 29 februari 2012

Lite nonsens information.

Snösläde heter det.

I Västerbotten väckte jag munterhet när jag började prata om "snöskuff." (Verb = skuffa snö)
"Ja ni ålänningar kan då hitta på ord!
VAAHH??? Jag trodde alla svensktalande människor i hela världen talade om snöskuff! Nähäh!
"Vad säger ni då?" Undrade jag förbryllat.
"Snöstyrare!  Hur skulle man annars kunna styra snön av gården? (Verb = Styra snö, tydligen)

Enl. Wikipedia (där allt är sant)

Snösläde

En snösläde är en bred och djup snöskyffel som tar en stor mängd snö i ett enda lass. Redskapets flak är avsett att glida över snön, exempelvis uppför en snöhög eller ned i ett dike och tippas av där, men handtagets vinkel och snöns tyngd gör att verktyget svårligen kan lyftas över snön. Redskapet kallas även för snöbjörn (Norrbotten), snölasse (Västernorrland), snöstyrare (Västerbotten), snöstyra (Ångermanland), snöförare (Åretrakten) eller snöräv. Verktyget ska inte sammanblandas med snöraka och snöskovel, som har rakare handtag och mindre djup skopa.

Denna karl "hottar upp" sin SNÖRÄV.


tisdag 28 februari 2012

Lite om hemfärden.

Men Herre Gud vad jobbigt! Åka bil i sju timmar!
Äsch, inte speciellt, tycker vi.
Det är hur man gör det, för det finns faktiskt en del att se.

 Vi startade i mörker...

 ... för att inom kort se himlen champagnefärgas och därefter bli blå.
















Plötsligt dök ett Y upp.



 Vi hade nått Timrå.














Där finns en bamseskulptur av Bengt Lindström
Det föreställer bokstaven Y, länsbokstaven för Västernorrlandslän

Färger: Gul, grön, röd, blå och vit Färgmängd: 3ton Vikt: 700ton Höjd: 30,5meter Yta: 800 kvadratmeter Skalkonstruktion: 80mm sprutbetong Byggföretag: Skanska Byggtid: april - sept. 1995
 Y:et är nu i dåligt skick och kräver underhållning. Detta är väldigt kostsamt för kommunen och nu vill man ge konstverket till staten då man anser att Y: t marknadsför hela länet.















Hejdå Y:et!


Högakustenbron är Sveriges största hängbro. 180 meter höga pyloner bär upp 1800 meter väg över Ångermanälven.

 110/h men man kan se bergen som kantar Ångermanälven.

...och sedan...
Nu skall jag säga det vänligaste jag kan kan om detta världsomspännande fenomen.



Foderlucka!

måndag 27 februari 2012

Bjurholm.

Här bodde vi...
Bjurholm i Västerbotten.
Bjurholms kommun är Sveriges minsta kommun beträffande folkmängd. 968 st. enl. Wik.ped.

Denna bild togs för att påvisa att Bjurholmarna fått information om att snövallar hindrar farten. Den är en av de få bilder jag tog av samhället. Om ni synar riktigt noga kan man se kyrkan mellan björkkvistarna vänster om skylten.

Strandbergs TV på Åland upphörde med sin verksamhet och har flyttat till Bjurholm.

 Detta är samhällets vanligaste fordon. Detta ekipage har lyxutrustats med med sittvänlig stol och säkerhetsbälte.
Vissa ordningsproblem skapar de. Man kan se äldre damer köra fyrfiligt på huvudgatan.
Lokal rituell dans av infödd i röken från lägerelden.

... och här skidade vi.            AGNÄSBACKEN 20 min från Bjurholmcity.

Hemma igen.

Inga brutna ben!
Lite ömma muskler bara.
Jag skall försöka återge en del av äventyren i vår lilla semestertripp i korta ordalag
och illustrera med några foton.











Vi hade tur med körvädret. Allt var lugn och harmoni
 och det rykte och luktade som det skulle från pappersbruket i Sundsvall.

 När vi kört i sju timmar och var tio minuter från ankomst så blev vi något för ivriga och försökte ta
"El- Sandströms kurvan" i nittio knyck. Det resulterade i att vi blev som uppslukade av snövallen i minst tjugo meter, men ålänningarna smakade tydligen illa för vi blev utspottade på vägen igen. Det visste vi inte förrän vi steg ur den fullständigt snötäckta bilen och förvånat konstaterade detta.
Farbror Sandström steg upp från Tv-soffan och tittade ut genom fönstret. Därefter karvade han troligtvis en skåra i karmen för att hålla räkning på vinterns skörd i hans något beryktade kurva. 
Detta sinkade oss i en minut.

Eftersom vi överlevde detta så blev det till att skida nästa dag.
















Narnia vinterskog.















Som tinnar och torn i ett ispalats... som att skida förbi vita höga katedraler... som... ja bara ... vackert!












Korvgrillning!














På kvällen,  ärtsoppa och varm punch!
Det blev en hel del ätande, när jag tänker efter... ganska mycket faktiskt.

Jag steg just på vågen och kan informera resten av världen att jag gått upp 2,5 kg på en vecka. Jag trodde inte det var möjligt.


                                to be continued....

tisdag 21 februari 2012

Sportlovsresa.

Idag har jag gått av mitt vakpass. Nu packar jag och ställer i ordning kåken lite grann.
Det är nämligen en liten semester på gång.
I fjol såg semesterutstyrseln ut
så här:

I år ser den ut
så här:


Över en meter snö har utlovats, så jag skall gräva snögrop, elda brasa, koka kaffe och äta salt torkat renkött,
grilla korv och skölja ner med Norrlandsguld.
Kanske spelar svåger upp en jojk så att jag kommer i stämning medan syster bifaller med syrlig humor och skrattar högt så snön faller av granarna och varg och björn håller sig på tillbörligt avstånd.

Så jag blir väl ca. en vecka borta från bloggen, men sedan är man fullmatad skall ni veta.
Informationsflödet kommer inte att ha någon gräns.

Det blir nog bra det där.


Mormorsrutor - Häxlappar.

Jag förirrade mig häromdagen ända bort till "MattssonsiGodby". Jag hade nämligen fått för mig att jag skulle köpa garn. Nu skulle det till att virkas mormorsrutor.
Jag är tvungen till, med rodnadens färg på mina kinder, erkänna att det där med virkning är inte min starka sida, men nu var det så att jag sökt upp beskrivningen på näätet, så nu var ett visst hopp tänt angående stordåd inom handarbetsgebiten.
"Vilka garnstumpar som helst kunde användas", ja, så stod det i beskrivningen.
HAH! Redan där blev man totalt bortlurad skulle det visa sig!
Ok, jag hade lite restgarner, men det skulle behövas mer...och....
...så behövde man visst en virknål.
Problemet var, skulle det visa sig, att på Mattsons fanns det säkert 15 olika virknålar.
Det blev vad man skulle kunna kalla en "liten inspirationssvacka" och tveksamheten var stor när jag ändå tog en nål mitt i raden.
Då kom det turligt nog en liten söt äldre dam med rosiga kinder och pigga ögon förbi, när jag lika "loosad" stod framför garnen.
Jo, hon kunde hjälpa, på min förfrågan . Genast grabbade hon tag i de garner jag höll i, satte undan dem och placerade istället andra i handen på mig.
Och en annan virknål såg hon dessutom ut åt mig.
Såååå.. hem då och tövelvirkatövelvirkatövelvirka.
Men, ack å ve! Rutorna blev ju olika stora. En del var sladdriga andra var bastanta som brädlappar.
Orsaken var naturligtvis att garnet hade olika grovlek och virknålen var nog dessutom lite för stor.
Således...riva upp!
Nu började mitt minne av den gamla tanten förändras. Var inte näsan en aning böjd och dekorerad med en grann vårta? Satt inte de vassa ögonen tätt i det rynkiga anletet?
Näääää inte heller, så fick jag inte tänka.
Hon står absolut inte krumryggad och ser ner i en rykande gryta med något ohälsosamt innehåll i, där på den blanka ytan mitt virksituationshelvete spelas upp för henne som på bio, bara popcornen som saknas.
Nej, nej de tankarna fick jag genast skjuta ifrån mig.
Nu blev det till att tänka alldeles själv.
De tunnaste garnen virkade jag dubbelt och de grövsta delade jag, just det, tvinnade upp och delade!
Efter det tog det fart.
Ja så till den milda grad att "virkningsvansinnet" bröt ut i hela sin kraft. Jag fick inget annat gjort.
Nu vadar vi i hundhår, damm tenderar täppa till våra andningsorgan, disken klibbar fast på diskbänken och krukväxterna tynar sakta bort.
Min rygg har blivit stenhård som betong och vänster nacke och axel värker med strålningar ut i armen.
Dessutom inbillade jag mig att jag hörde ondskefulla kacklande, kraxande skratt som hördes ännu högre och tydligare när jag med dåligt resultat försökte berätta om mitt elände på bloggen.
Datorn serverade för dagen bara delar av inlägget.
Mot trolldom har man ingen makt.
Nu har jag gått ner mig i totalt i "mormorsrutsträsket".
Bara en till, sedan skall jag....  Hur många kan jag göra utan att två blir lika?



Jag har också andra "virkningsprojekt på gång nu när jag har fått upp ångan.

Denna lilla tudelade skapelse  finns även i "melonutförande".

fredag 17 februari 2012

Snällaaaa....berätta om Tjutsrået!

Plötsligt kom jag ihåg TJUTSTRÅET.
Från bottensatsen av min minnessoppa dök han upp.
Och varför det?
Jo, för att jag läser boken:
"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" skriven av Jonas Jonasson.
Jag har hört om att den skulle vara helt galet rolig och jag var inte fel underrättad.
Denna galna "roadmowieberättelse" slår det mesta i knasighet.
Att författaren själv redan på sidan 87 nämner författaren Paasilinna, kan ge en hint om de äventyrliga fantasierna, som man blir hårdhänt kastad in i från sida till sida.
Den är så rolig att jag är förbjuden att läsa den nattetid, för jag väcker den andra försörjaren till våra barn med mitt kluckande.
Han behöver naturligtvis vara utvilad för att orka med sitt värv.
Jag smygläser förstås, biter i kudden och blir smått  avundsjuk.
Fan, fan, fan, fan! Varför har inte JAG skrivit boken?

Men, TJUTSTRÅET då?
Jag föddes sist i raden bland en skock livliga människor. Hur den ömma modern orkade kan man fundera över, men allt hår är kvar på hennes huvud, så det har hon inte slitit bort och det tog läääänge innan det blev grått så det kanske inte var så illa ändå.
Vi lekte och underhöll varandra såsom man gjorde då när man var minus TV, video och  alla böcker på biblioteket hade man läst två gånger... ja typ, nåja, kanske inte, men ni fattar...

Jag minns att jag och mina bröder låg tätt i en heteka och lyssnade på äldsta brorsans berättelse om en liten figur, "tunn som ett strå och som tjöt i högan sky när det gick illa". Det gick naturligtvis alltid illa.

I ett av äventyren hamnade Tjutstrået i höet och blev uppäten av en ko. Jag fick i fantasin följa färden genom alla magar och tarmar och den naturliga vägen ut.
Jag skrattade mig sjuk!
Mamma, tittade undrande in i kammaren :
-Tar ni livä åv flickan?
Hoppas brorsans flickor ett antal år senare fick höra hans hisnande berättelser.
Han borde ha skaffat copyright på Tjutstrået, hans egen påhittade figur, en hysterisk Teskedsgumma ung.

wikipedia:
En heteka är en resårsäng i stål. Ordet "heteka" är ursprungligen ett produktmärke och en förkortning av namnet på tillverkaren Helsingin Teräshuonekalutehdas Oy, sedermera Heteka Oy, men har senare blivit ett allmänt namn på sängtypen, och är fortfarande ett begrepp både i finska och finlandssvenska hem.

 Innan jag skickar iväg inlägget.
Jag kom ihåg ett till äventyr för Tjutstrået.
Han hamnade bland tanterna i Rune Meklins butiksbil, i deras kläder, i frysen, bland ostarna och han TJÖÖÖÖÖÖT! så det skar i öronen.
... ja som ett exempel på fantasi då...

torsdag 16 februari 2012

I väntan på...



 
          ... sommarfåglarna.                                                                                                                                                                                                         


Minusgrader idag, hela sju stycken.

MINUSGRADER 
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna. Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.' I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
Tranströmmer.         (ur SANNINGSBARRIÄREN 1978)

Jag fattar inte mycket av detta, men då är det å andra sidan som det skall vara mellan mig och nobelpristagare.
Det kunde eventuellt vara en beskrivning av ett Beverlyhillsparty.
Kallt var det iaf. i morse... och vackert!

onsdag 15 februari 2012

Lycka på burk. del 2.

Denna gång handlar det om dumburken.

"The real housewives of Beverly Hills" lever ett åtråvärt liv för många.
De viker in sina magra ben i 10 meter långa "limos" och far på fest.
Ni vet det där ordet... fest = glädjeyra och trevlig samvaro.

Igår fanns det absolut INGET att se på TV, vilket resulterade i att jag blev sittande och glo med öppen mun på dessa damer.

Naturligtvis fattar jag ju att TV-bolaget drar allting till yttersta spets och de klipper som de vill...
och man kan misstänka att fruarna är införstådda med detta.
Men, att de går med på att framställas som skränande fiskmåsar över strömmingsrens?!?

Jag stängde av Tv:n, flydde från soffan och försökte tänka bort synen som stannat kvar på näthinnan.
Synen av botoxstela ansikten med silikonfyllda läppar som endast verkade ha rörelsemöjlighet på bredden när det skulle till att gråtas.
Jag passerade dotrans rum. Hon låg tryggt i sängen och läste en tegelstensbok.
Från vår andra TV hördes skränet från en fotbollsmatch,
MILAN - ARSENAL.
Jag gick in i badrummet, greppade toalettborsten, gned och putsade på alla E-colidrabbade ställen jag kunde hitta,
...och NJÖT!

Lycka på burk.

Egentligen vet vi det allihop, vi har hört det sägas i alla kretsar, i alla klassnivåer, böcker skrivs i ämnet, det är ett vedertaget faktum:
Pengar gör dig inte lyckligare!
Men ändå... nog skulle det hjälpa lite grann, för stunden...
Visst tänker vi så? I smyg? Ingen behöver ju veta att man tänker så kortsiktigt dumt,  för det där med lyckan
 och hur den funkar med rikedom, är ju allmänt känt.
Men tvivlet finns!
Det måste ju ändå vara lättare att vara olycklig om man är en burgen person?
Nej, men, är det ju inte! Inte tänka så! Man bannar sig själv.
För man BLIR!!! inte lyckligare av att ha stålar på fickan. NEJ! NEJ! ABSOLUT INTE!
Nu är budskapet en gång för alla förankrat.

Som ett exempel på detta allas vår Ingvar.

Ikea-grundaren Ingvar Kamprad om sorgen efter hustrun Margaretha

I december gick hans hustru Margaretha bort.
Nu talar Ingvar Kamprad ut om sorgen och smärtan.
– Jag vill aldrig ha hösten 2011 tillbaka. Jag lipade som ett barn. Jag satt hos min kära hustru. Det tog tre veckor och var ett fruktansvärt jävla elände. Sen har jag lipat varenda dag. Men så fick jag anti-lip-tabletten. Det har hjälpt lite, säger han till Smålandsposten.

 När sorgen slår till går den fram lika över alla.
Det hjälper inte att tänka:
- Jag tröstar mig med att köpa en ö i Västindien. (Nej, jag blev visst inte lyckligare)
- Ett slott i sydfrankrike då? (Nopp, det blev inte bättre)
- Ålandsbanken? (blir nog bara bekymmer)

Nej det blev som för alla andra.
...att knata iväg till farbror doktorn och få anti-lip-tabletter.

Sista... lovar.

Dessa tjejer finns någonstans i världen och studerar sång och musik.

Ida Kronholm.
Anna Ahlström---- Hammarland
Elina Granlund---- Godby (även duktig folkmusiker)
...och nu minns jag
Freya Frisk--- Hammarland

Det är bara att bänka sig framför estraderna.

PUH!

Nästsista.

Vart jag egentligen ville komma med dessa operasångare på Åland, är att peka på det remarkabla att det finns så många.
Vi är ju bara en population på 27 000!
Uppgiften blev mig övermäktig (vilket Ordjorden nyktert påpekade för mig.)
 Proppen verkar ha gått ur fullständigt.
Åland är en aldrig sinande källa av sångare.

Här kommer några till: Frida Jansson Sopran. Nåtö Lemland.


Annika Sjölund--- Kumlinge Nina Andersson--- Eckerö
 Leonarde Brändström (musikal London)--- Brändö
Johnny Ahlström  baryton Hammarland

tisdag 14 februari 2012

Före och efter.


 Före.

Efter.




Definitivt mera must i inredningen nu.  Tavlan som syster E. har målat ser lite ensam ut... eller möjligen hamnade den lite för högt.
... och soffbordet skär sig. Det ser jag nu på fotot, inte annars.



Före.


Efter.



Närbild av den ljusa tapeten.
Håll i er... guldrutor!






Det känns lite omöblerat ännu... det kommer väl vart efter kantänkas.



måndag 13 februari 2012

Var är du lilla hjärtat?

Hjärtat är en stark symbol. I vår värld får hjärtat stå för kärlek och medmänsklighet.
Vem har sett en diktator med hjärtan på slipsen?
Hjärtat dyker upp lite var stans i våra hem.
Idag gick jag på jakt, hjärtejakt!

Ett hjärta jag och maken fick av dotra på bröllopsdagen.

Ett min pappa gjort av björk från vår gård.


Fyra stycken hjärtan som en farbror gjort av ett äppelträd som stått på Trobergshemmets gård.

En skål och en ask som inte innehåller några smyckeshjärtan utan mjölktänder och hårlockar. :))


Ett prismahjärta, jag fått av en arbetskamrat.
Och så på tyger, tavlor och naturligtvis bland pepparkaksmåtten.

Vitt pulver.

Man blir inte hög av att tvätta kläder, men en viss förvirring kan man dock drabbas av.
På grund av min höga ålder så har jag hunnit tvättat en del kläder     ( *viskar*med bättre och sämre resultat, vilket jag ibland bloggat om) jag borde faktiskt ha en del erfarenhet...
Men!! Jag famlar fortfarande i blindo!
Som en fåraktig tacka har jag gått i reklamens ledband och faktiskt trott!! på tvättresultatet.
Javisst, absolut, jag kan se med egna ögon att detta dyra, i media mycket omtalade tvättmedel ger unika resultat.
Det bara MÅSTE vara så, annars är jag ju grundlurad och bra många andra med mig.
Då är det ju smart att ta reda på DET då. Ariel är tydligen sämst.
Men ...Hoppsan... ... nej Ariel  är visst bäst!

"Vi Föräldrar" tycker så här:

Billiga tvättmedel gör lika rent som dyra. Det visade sig när vi provtvättade t-tröjor som fläckats ner med olika sorters livsmedel: blåbärspuré, ketchup, köttfärssås och spagetti, smörgåsmargarin, mosad banan. morotspuré, apelsinjuice och mango—bananpuré.

I testet ingår tio pulvertvättmedel (Ajax Lova Color, Color Eldorado, Coop Sensitive Color, Hemköp Sensitive Color, Neutral Kulör, Rent dubbeldrygt kulör, Skona kulörtvätt, Via kulörtvätt, X-tra Color och Änglamark kulörtvätt) samt två flytande tvättmedel (Ariel (refill) och Gumme tvättsåpa kulör).

Testet publicerades i Vi Föräldrar nummer 2 2006.

Nu snackar man att spara stålar! Det är MITT språk det!
Jag gillar när billigast är bäst.
Min matbutiks billigaste:




Men... är det politiskt korrekt? 
Skall vi släppa in en europeisk aktör på marknaden ist. för Pirkka?
Det svenska (och dyra) medlet Grumme borde man ju stöda hellre. Det är ju dessutom såpa som anses vara naturvänligare. 
Sedär... nu blev det än mer snurrigt!

Ååååååååååh!

Sötaste Sofie Asplund.

Sofie. Lyrisk sopran.


Dalbo

Hittat!

Frida Josefine Österberg.

Frida Mezzo.


Mariehamn.

Philip Björkqvist.                      
                                               Philip.  Basbaryton
                                                         Lumparland

Bakom varje operasångare står inte bara en energisk moder utan även en predikstol.

Till tvivlarna.

Jaaa, jaaaa....
Ni kanske inte tror att jag har haft en onepiece?
Kan det finnas tvivlare eller kanske uppmanare på nätet?
Jag skall berätta för alla coola modelejon att jag var exakt 33,5 år före!

Slå det ni!!

Sedan finns det även de som tvivlar på att jag varit på bild i Finlands sång och musikförbunds tidning
Resonans.

 Det är jag som till synes är helt borta och söker i förtvivlan bland de svarta prickarna på pappret.
De andra som verkar vara helt med är resten av Projektkören.

Mellan bilderna är det 600 biljoner kcal.
Detta har bekostat mig min hals.

fredag 10 februari 2012

Uppåt väggarna.

När tapeterna är på plats vill man gärna hänga något på dem också. Det blir liksom lite tomt annars, hur snygga än tapeterna är.
Inte vill man ju använda gamla spikhålen heller. Nej nu vill man ju förnya sig.
Men, vad händer när väggar får en ny färg?
Det blir FEL!... det blir det.
Om jag nu skall ha en konservativ engelsk stil, vad gör jag med ljusa akvareller med ramar av borstat stål?
Jag kan inte se någon annan lösning än... hänger upp dem!
Man är ju en enkel kommunalarbetare med "kommulön".
Inte tar jag A Wiklöf i armkrok och går på inköpsrunda, nej.

Ok, jag har väl någon idé.
Det gäller bara att få häcken ur vagnen och se om det går att genomföra.
Lite loppisbesök kanske inte skulle vara så dumt heller.

Förresten, från det ena till det andra,  så träffade jag en kusin i affären. Jag hade nog inte sett honom på ett halvår kändes det som, fast vi bor ganska nära.

Dialog:
(ögonkontakt)
Jag: Jahah! Siddubarra!
Han: Jo, förbanna!

Sedan gick vi åt varsitt håll.

Och så trodde ni väl att mitt vurm för åländska operasångare var över?
Tssst... nännä!

Björn  Blomqvist har varit solist vid Kungliga Operan i Stockholm där han har gjort ett flertal av de stora baspartierna, så som Sarastro i Mozarts Trollflöjten och Sir John Falstaff i Nicolais Muntra fruarna i Windsor.
                                        Björn. Bas.

                       Mariehamnsgrabb

torsdag 9 februari 2012

Fler av öns operasångare.

Mikael Fagerholm. Jobbat vid Osloopera och många andra ställen. Som Lohengrin (Wagner) i Valdemarsvik.

                             Mikael. Tenor.

                                    Saltvikare.

Först ut på operatiljorna av alla:
Walton Grönroos. Baryton.
Konstnärlig ledare för operafestivalen i Nyslott.  Operachef i Helsingfors, de sista åren även i Stockholm.
Gick bort alldeles för tidigt.

                                     Walton.

                                     Finströmmare.

Jag har inte kunnat hitta någon ljudfil på dessa herrar så de får dela plats med

Therése´ Karlsson. Sopran.


Jomala

onsdag 8 februari 2012

Franskaprov för hundar.

I detta hus läses det denna kväll franska högt och ljudligt.
Franska glosor och meningar med skorrningar haglar genom luften.
Det skall nämligen vara franskaprov i morgon, i läroverket, i Jomala Kyrkby.
Det var förmodligen denna atmosfär som gjorde att maken, när han serverade hundkorv, sade merci! åt hunden.
Hunden kom direkt och direkt kom även dotrans lite försmädliga:
-Vet du alls vad merci betyder? (höjda ögonbryn och en obemärkt fnysning).
Maken:  Jo, jag vet. Jag skulle bara kolla om Bruno kunde. Och tydligt är... han kan ju inte franska alls!

(tonårsstön!)

Grå dag!

Just nu är jag inne i en vakperiod och kan bara konstatera nu när jag vaknar till så här mitt i dagen...
...att natten är vackrare dagen. Vilken ostmåne vi har!
Jag presenterar därför hastigt en annan åländsk operasångare och går därefter omgående och lägger mig igen.

Men först:
Jag kommer ihåg att jag för femton år sedan frågade brorsan hur det gick för honom och hans företag.
- Det flyter väl på sade han. Idag hade jag en ny hjälpkarl med mig... han säger att han skall bli operasångare.

Om denna sångare använde lönen till sånglektioner så var det ju inte helt tokigt.

Christian

Mariehamnare.

måndag 6 februari 2012

Den omtalade trappan.

Nu har jag vinkat av målaren.
Och här kommer lite "föreochefterbilder".

FÖRE


EFTER

Noteras bör att det gick en infekterad diskussion angående huruvida det skulle vara en lucka in under trappan eller ej.
Maken: "Det skall inte vara några jäkla skräphål att samla onödiga prylar i!"
Frun: "Men, siddu, jag gillar onödiga prylar jag."
Vad den dialogen slutligen resulterade i kan ni se på bild.

LUCK`Y ME!

Kalla kriget.

Här har det inte gjorts några inlägg på länge.
Det beror inte på att man legat på sofflocket direkt.
Jag kan informera mina trevliga läsare att jag just, denna
måndagmorgon, läste lördagens tidning.
Före det har det egentligen inte funnits TID.
Varför det? Ledig och allt?
Man skulle kunna beskriva det som i John le Carrés roman,
"Spionen som kom in från kylan", rena rama kalla kriget!
Denna gång mellan Sibiriska björkar,
(som jag passande nog illustrerar med min egen ägandes björk stående i stickande köld)

slash

coca-cola.

Nu får det uramerikanska läskeblasket stå som signatur för HELA västvärldens popkultur och inte bara för rockbandet Queen vars medlemmar ju var Londoneers.
Hela helgen har således gått åt till
Tjajkovski/ Queen.
Detta torde vara en kulturkrock som heter duga
... och jag kan tillägga att det inte bara varit kulturer som krockat!

Nej, nej! Mina ynkliga hjärnceller är numera svårt sargade och även några viljor i hemmet är duktigt tillplattade. Det hade ju inte gjort något om jag varit hemma och möblerat upp vardagsrummet igen och inte satt detta tunga ansvar på resten av familjen.
Jag har dessutom under helgen gjort en upptäckt!
Efter att ha i ett decennium gått sångkurser och lärt mig klämma till med ett "sega hö" så att spindlar och fläskängrar flyr huset, så har jag insett att det är pausen mellan noterna som är det viktiga.
Det är när jag är TYST som jag sjunger som bäst.
Om jag var helt tyst skulle jag således, hårddraget, kunna göra succé i en Wagneropera.

Förutom mitt idoga rännande i "Hennes kulturs hemliga tjänst" så har jag numera begåvats med trappa.
Japp! Nu slipper jag, likt Rapunsel, sitta och tråna från övre våningen och önska att jag var på nedre och vice versa. Nej nu kan jag, mera askungenlikt rusa med bara en sko, eller tassa som rödluvevargen eller tumla som Tigger nerför trappan.
Den är KLAR!