lördag 9 juni 2012

Vätten.

... av Mikael Strömberg.

Jag läste nästan hela i natt.
Det borde jag kanske inte ha gjort, men jag kunde sjutton inte sova.
Lika bra att kapitulera när man ligger och vrider och vänder sig och knäppa på lampan och nappa tag i en bok.
Man hoppas på att ögonen skall börja klippa, men så sker inte ibland.

Det var då en rackarns otäck bok.
Huvudpersonen bilar med sin småbarnsfamilj från Åsele till Stockholm. På vägen stöter han på en ruggig typ, riiiiktigt ruggig.

Boken börjar trevande som om författaren inte är riktigt säker på hur han skall sno ihop det. Resan hem blir onödigt lång med mycket samtal och känslor mellan makarna. Längre fram i boken hamnar hustrun, som man lärt känna rätt väl vid detta lag, i bakgrunden och en kompis tumlar istället in i berättelsen.
Den vännen försvinner också och huvudpersonen får nu nya krigare vid sin sida.

Jag gillar boken.
Den är annorlunda, fantasifull och den skrämde nästan vettet ur mig fast jag inte har fallenhet för mörkerrädsla.
Där jag låg på vinden kvart över tre i mitt torp och regnet sakta  började knattra på taket, 
då lyckades en gråmurrig spindel på nattlig jakt få min puls att öka.
Texten flödade på ett sådant sätt att jag lätt kunde se bilderna, handlingen, i min läsarhjärna.
Jag upplevde att M.S. genom sin bok riktade en kritik till hur vi använder och förhåller oss till naturen och till varandra.
Om du inte är snäll med dina medmänniskor kanske det börjar gro en vätte i dem...
... och gör det det... ja då har du fått problem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar